Jag arbetar på konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet med forskningsfrågor, och fick genom Västra Götalandsregionen en fantastisk möjlighet att bjuda med folk från Högskolan för design och konsthantverk, Valand, Chalmers och Textilhögskolan i Borås på en mycket givande kontaktresa till en av världens intressantaste städer: Bangalore i delstaten Karnataka i södra Indien.
Här finns allt som kännetecknar det globala syd, och Indien. Det låter som en kliché, men det är också en verklighet för var och en som satsar på en verklig kontakt: skakande fattigdom, byråkrati, korruption, mycket mat, vansinnig trafik… men också kämpaglöd, allvar, skärpa, bildning, kreativitet och förslagenhet av ett annat slag än man är van vid. Och massor av högutbildade medelklassmänniskor som arbetar inom den högteknologiska civila och militära industrin.
Vad fick vi se – inom konst och design? En mycket spännande konsthögskola, Srishti school of Art, Design and Technology, en av Indiens främsta, som vill ha utbyte med oss för lärare, studenter och forskare inom textil, konst och design. Vi hade en lyckad workshop i lördags med fokus på vikten av att lära sig av sina misslyckanden. Mycket roligt!
Här kommer allt att gå ganska fort nu, det känner jag på mig! Samarbetet med Borås har i praktiken redan startat genom att en av Sristhis forskare åker över till Borås nu i april. Inom design definierar man ett tema – design som praktik i offentligheten, social design, design för social förändring – som kan länka ihop Göteborg och Bangalore och Valand arbetar med en rad konkreta projektidéer. Och nu vill det till att förankra allt det här hemma!
Men det handlar inte bara om utbyte i traditionell mening mellan utbildningsinstitutioner. Det handlar om att få syn på nya sätt att arbeta med konst och kultur i andra sociala, politiska och ekonomiska kontexter. I Bangalore finns till exempel Indiens och ett av världens främsta främsta moderna danskompanier – Attakallari, som också har en stark social agenda – och som vi samarbetar med. Och här finns nya sätt att tänka det regionala i det globala – vilket sker starkt nu här inom såväl teater som film. Och nya sätt att arbeta med residencies (”1Shanti Road”) och utställningsverksamhet (t ex: www.jaaga.in). Men det viktigaste i kontakterna med Indien handlar om att man får ta del av nya sätt att överskrida gränserna mellan det estetiska, det sociala, det politiska och det pedagogiska. Här finns nya sätt att knyta konsten till samhället – via regionala och lokala perspektiv och andra teoretiska perspektiv än vi är vana vid.
Igår hade jag och en kollega till exempel förmånen att få lyssna på en av världens främsta tänkare idag – den indiska humanisten och filosofen Gayatri Spivak som delar sin tid mellan en professur på Columbia University i New York och egna lärarutbildningsprojekt i norra Indien. Hon arbetar i en kritisk och dekonstruktivistisk tradition med rötterna hos Marx och Derrida och ställer sig till exempel frågan om vad som händer med de mänskliga rättigheterna idag för de ”subalterna”, dem utan röst, när nationalstaten och välfärdsstaten förvittrar och det globala samhället inte förmår garantera deras rättigheter.
Hon kritiserar forskningens oförmåga, humanismens och samhällsvetenskapens oförmåga att tänka sig in i dessa nya förändringsprocesser och behovet av att lära sig se världen utifrån just de mest utsattas perspektiv.
Just sådana perspektiv får man med sig hem från Indien och de kan läggas till grund för nya satsningar inom teori, design och konst.