Tack och lov, jag fick finnas!

Susanne Hägglund jobbar till vardags som publikvärd och rekvisitör på Regionteater Väst. Hon är även konferencier, Da Suss, visual merchandiser och föreläser om norm, kön och transfrågor under namnet TransParant. FOTO: Regionteater Väst

När Susanne Hägglund brottades med självtvivel och osäkerhet fick hon rådet av sin chef att vara ärlig. Numera kan hon se sig som en tillgång på arbetsplatsen, inte minst tack vare sin könskorrigering.

Regionteater Väst har ett unikt uppdrag att producera teater och dans för barn och unga. De har lyckats bli Sveriges största turnerande scenkonstbolag och sprider dans och teater till barn och unga i Västra Götalands kommuner. I Borås finns ett produktionshus för dans och i Uddevalla finns ett produktionshus för teater. I produktionshusen arbetar publikvärdar som möter publiken och hjälper dem tillrätta när de kommer till de olika husen. En av dessa publikvärdar heter Susanne Hägglund och här delar hon med egna ord med sig av sin historia:

Log och mumlade något otydligt

Nästan varje gång jag är publikvärd får jag frågan om jag är kille eller tjej. Jag passerar oftast som kvinna men barn har en förmåga att se mer än det yttre. Eller så vågar de helt enkelt fråga på ett helt annat sätt än vuxna.
Första gången jag fick frågan här på Regionteater Väst, visste jag inte vad jag skulle svara. Fick jag verkligen berätta för den här lilla sjuåriga pojken med stora ögon och konfunderad min vem, eller vad, jag verkligen var? Vad var teaterns policy? Tänk om jag skadade barnet för livet? Eller om föräldrarna blev arga? Så jag log, mumlade något otydligt och sedan var ögonblicket över. Men jag skämdes. Djupt in i själen skämdes jag för att jag var den jag var. Inte på riktigt. Ingen riktig kvinna.
Min strategi blev att göra som jag alltid gjort, ta på mer smink och bära ännu kvinnligare kläder. Det hjälpte inte. Jag fick frågan ändå. Till slut vågade jag prata med en av mina chefer och fick rådet att vara ärlig mot barnen förutsatt att jag ville. Tack och lov, jag fick finnas! Jag sågs till och med som en tillgång på arbetsplatsen tack vare min bakgrund och min könskorrigering. 

Vad är OK att visa upp?

Det här har fått mig att reflektera över vad det är som avgör om något är OK eller inte och varför. Vad är tillåtet att visa för barn? Tatueringar? Piercing? Gör det någon skillnad om tatueringen sitter på en tjej eller på en kille med hästsvans och bikerväst? Eller är det det gamla uttrycket ”hel och ren” som gäller? Hur blir det då med trasiga jeans nu när sådana är moderna? Och hur är det med kroppsformer? Är det OK att vara som jag, som har en kroppsstorlek modell större?
Jag arbetar även som rekvisitör och går då omkring i svarta snickarbyxor. Det är spännande med klädkoder. Om en är ekonomichef, blir en mer tagen på allvar i kavaj än i tröja med reklamtryck? Är producenten mer pålitlig om den är uppklädd än om den ser ut som en skogsmulle i Helly Hansenjacka? Blir jag som tekniker mindre skicklig om jag har ett stort strasshalsband och tiara till snickarbyxorna? Vi behöver nog alla skakas om ibland i våra föreställningar. För vem är det som bestämmer vilka som är OK att visa upp, vilka som får finnas? Och vem bestämmer egentligen hur mycket glitter en får ha på sig?

En present till världen

– Jag har varit kille, men nu är jag tjej.
Så svarar jag numera barnen som frågar. Svårare än så är det inte. Jag finns. Jag existerar i världen, precis som de, så varför hymla och låtsas som om världen bara består av företrädesvis vita, medelklass, cis*-kvinnor och cis-män? Visst, jag blir fortfarande lite stressad och känner mig osäker när frågan kommer upp, men jag hoppas att min öppenhet ger en chans till förståelse hos de jag möter och hjälp till de som behöver någon att identifiera sig med. Kanske känner de sig som något annat än de förväntas vara. Kanske har de en pappa som också har blivit kvinna. Kanske behöver de bara se en annan sorts kropp än den vi alla pumpas med dagligen. Jag saknade en förebild när jag skulle genomgå min transformation, men även under min uppväxt. Det är därför jag tänker fortsätta se mig som en present till världen och att jag ger barnen en gåva genom att bara vara jag.

*Cis-person, person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen. 

På Regionteater Väst i Uddevalla är det tre stycken som oftast är publikvärdar: Helena Wilén, Susanne Hägglund och Isak Bajrami. De har olika kroppsstorlek, klädstil, kön, bakgrund, ålder och är så klart OK allihop. FOTO: Regionteater Väst

Regionteater Väst

Regionteater Väst på Facebook

Fakta om Regionteater Väst

Regionteater Väst är en del av Västra Götalandsregionen och

  • Sveriges största turnerande scenkonstinstitution för barn och unga
  • skapar utmanande och tillgänglig scenkonst där den unga publikens erfarenheter alltid är i fokus!
  • har två produktionshus – teater i Uddevalla, dans i Borås
  • resurs- & kunskapscentrum, bland annat genom långa avtal med kommuner i regionen
  • samverkar med skola, det fria kulturlivet och civilsamhället
  • ägs av Västra Götalandsregionen (91%) och Uddevalla kommun (9%)
  • mötte 44 000 personer 2016, varav majoriteten barn
  • omsätter årligen 47 miljoner och utförde 55 årsverken

Kontakt

Ingela Holgersson
Kommunikationschef
Regionteater Väst

0709-73 49 39
E-postadress

Senast uppdaterad: 2017-11-29 12:42