En patient berättar

Jag fick diagnosen diabetes mellitus, typ 2, onsdagen den 12 maj 2010.

Jag var då 66 år och tillhörde riskgruppen för sjukdomen. Jag var överviktig (BMI=31,5), jag slarvade med motionen, jag stressade, jag åt mängder av snabba kolhydrater och det fanns diabetes i släkten.

Det står i efterhand klart att det fanns tydliga tecken redan ett år tidigare. Ofta törstig men trodde att det berodde på för mycket salt i maten. Ofta svårt kissnödig och trodde att det berodde på att jag drack mycket vatten. Verkligheten var tvärtom. Kroppen gjorde sig av med socker via urinen och det skapade törst.

Vid diagnostillfället såg lab-resultaten ut så här:

BMI=31,5 (102 kg).
Blodsockret (P-glukos) = 20,1
Urinsocker (U-glukos) = 3.
Långtidssocker (HbA1c) = 10,2 %
Dåliga blodfettet S-LDL= 5,8
S-Triglycerider = 3,7
Blodtrycket var bra = 120/70
Vilopulsen bra = 60.
 

Idag, i månadsskiftet nov/dec har det gått 6½ månad sedan jag fick diagnosen.

Nu ser lab-resultaten mycket annorlunda ut:

BMI=25 (81 kg)
P-glukos = 6-6,5
U-glukos = 0
HbA1c = 4,7 % (39 i nya systemet)
S-LDL = 1,8
S-Triglycerider = 0,67
Blodtryck = 126/68
Vilopuls = 62
 

Hur har då detta varit möjligt?

Svaret på den frågan finner man kanske dels i min personlighet samt dels i vår tids vårdorganisation.

Jag är en utpräglad tävlingsmänniska med stort kontrollbehov. Samtidigt är vårdorganisationen av idag präglad av stödjande snarare än tyglande metoder. Detta tror jag är mycket viktigt. Vårdgivarens budskap kommer mycket bättre fram om det levereras i dialog och inte i instruktion. Att jag dessutom är gift med en läkare innebär att jag hade viss förhandskunskap om sjukdomen.

Jag påstår att det absolut viktigaste ordet idag för en person med diagnosen eller risk för diagnosen diabetes mellitus typ 2 är Ego. Sjukdomen är på väg att bli vår tids vanligaste folksjukdom och vårdorganisationerna kommer att krokna under vårdbehovstyngden. Av alla diabetiker som finns i vårt land idag är det troligen ca 30% som inte har en aning om att de är kroniskt sjuka (uppskattat). Det innebär att vi diagnostiserade patienter måste ta mer av eget ansvar eftersom vårdresurserna inte kommer att räcka till för traditionellt och 100-procentigt omhändertagande.

Det är bara jag själv, som patient, som kan ha det fulla ansvaret för hur min sjukdom påverkar mig. Jag lever med en kronisk sjukdom som idag saknar botemedel, samtidigt som sjukvården inte har någon som helast möjlighet att hålla mig under armarna 24 timmar om dygnet.

Därför är Ego = Jag ett centralt begrepp!

Inom 10 sekunder (faktiskt!) efter att jag fick telefonsamtalet från min behandlande läkare med beskedet om misstänkt diabetes så bestämde jag mig för att:

·         Lära mig allt som finns att veta om sjukdomen
·         Sluta äta snabba kolhydrater
·         Sluta äta hårda fetter
·         Motionera regelbundet
·         Hålla koll på fastesocker och BMI 

Min diabetessköterska gav värdefulla tips om hur man kan ändra sin kost och hur man kan planera sin dagliga motion. Hon gav mig också en del material att läsa och studera. Min behandlande läkare informerade om sjukdomens karaktär och om vilka mediciner som kunde vara lämpliga.

Min hustru lånade ut den litteratur som läkarna läser in sig på.

Jag hade nytta av min internetvana och letade upp information om kost och motion.

I grova drag så ändrade jag min kosthållning på två sätt. Jag började äta på regelbundna tider. Frukost-Mellanmål-Lunch-Mellanmål-Middag-kvällsmål.  Jag valde bort potatis, vitt ris och vit pasta. Det blev mycket mer av grönsaker och rotfrukter. Jag valde bort mejeriprodukter och började äta nötter, mandel och avokado.

Allt detta drev jag till sin extrem under de inledande månaderna.

Jag vill varna för varje extremt schema om det inte finns någon sjukvårdskunnig person att rådgöra med. Trots att jag är mycket observant och har en stark kropp så fick jag problem när jag gick ner 22 kg på 3½ månad. Allt kändes bra och jag tyckte inte det var jobbigt. Det bara rullade på utan ansträngning. Men några veckor senar så drabbades jag av ödem. Jag drog på mig 12 liter vätska. Ingen vet riktigt vad som hände. Magen lade av med diarré i 5 dagar och blodproteinerna föll. Det var troligen så att jag pressade kroppen för hårt utan att jag märkte det.

Idag har jag lättat lite på kostrestriktionerna. Jag äter dofilus med kanel och valnötter tillsammans med smörgås (osötat surdegsbröd med rapsmargarin och mager skinka) till frukost. Jag är noga med att få i mig ordentligt med protein och omättade fetter.

Motionen kom tidigt på plats. Det började med ”långsam promenad” i vanliga kläder några dagar i veckan. Efter några veckor hade jag köpt ändamålsenliga sportkläder för alla vädertyper (fungerar också nu när det är minus 12 grader på morgnarna).

Jag går med stavar på ett elupplyst och kuperat motionsspår. Det blir antingen 6,5 eller 4 km 7 dagar i veckan. Gånghastigheten ligger idag på ca 9 minuter per km. Vissa dagar blir ”medelhårda” så att pulsen går upp men andningen är kontrollerad.

1-2 ggr i veckan blir det ”hårdkörning” med hög puls och snabb andning.

Jag genomför motionsrundan före frukost. För det mesta så startar jag promenaden mellan 06:15 och 06:30. Då får jag en hel dag utan att behöva fundera på den detaljen.

Idag har jag avstått från diabetesmedicinen i 1 månad utan att fasteglukosen har gått över 7 bortsett från ett par tillfällen. För säkerhets skull så mäter jag den varje morgon. Värdet har hållit sig mellan 5,8 och 7,4. Medelvärdet är 6,6 och sakta fallande. Det är ett välkommet kvitto på att det fortfarande går att hålla tillbaka sjukdomssymptomen genom rätt kostmetodik och rätt motionsvolym. Detta gläds jag över så länge det varar. Ingen vet när jag åter måste sätta in läkemedel mot plasmaglukosen.

Huvudsaken är att jag mår bra och att jag orkar väldigt mycket, såväl fysiskt som intellektuellt. Jag njuter av 6½ timmes ostörd sömn varje natt och vaknar då utvilad.

Jag har genomfört en radikal livsstilsförändring och den gäller för resten av mitt liv.

Jag vet att det inte finns en enda nu levande person på vår jord som kan säga: ”Jag har haft diabetes”.

Sjukdomen är kronisk och, än så länge, obotbar.

Till dig som läst min redovisning/berättelse vill jag ge följande råd:

·         Tag aktivt och personligt ansvar för din kropp från dag 1
·         Lyssna noga på vad din sköterska och din läkare informerar dig om.
·         Följ de läkemedels- och beteenderekommendationer som du får
·         Läs vad som finns att läsa om sjukdomen och dess behandling
·         Var noga med skapa sunda måltidsvanor
·         Inrätta ett bra och hållbart motionsbeteende 

Lycka till!