Är Sverige ett kulturland? - Ingrid Elam

Ingrid Elam, vicerektor på Malmö Högskola och kulturskribent, inledde Kulturens roll i samhällsutvecklingen med reflektioner kring konstnärernas och kulturaktörernas roll ur ett kulturpolitiskt perspektiv.

Kulturens roll i samhällsutvecklingen 3 - Ingrid Elam from Kultur i Väst on Vimeo.

ÄR SVERIGE ETT KULTURLAND? - Ingrid Elam, vicerektor, Malmö högskola

Breddat kulturbegrepp bra
I Frankrike handlar den kulturella grundberättelsen om en person som kommer till Paris från landsbygden för att bli kultiverad. I Sverige är rörelsen motsatt, argumenterade Ingrid Elam i sitt anförande: någon lämnar storstaden, med en koffert, för att kultivera resten av landet.

Ingrid Elams observation handlar förstås inte bara om litterära och konstnärliga gestaltningar utan speglar också hur kulturpolitiken bedrivs. Medan Frankrike är utpräglat centralistiskt har det under efterkrigstiden funnits en tydlig decentralistisk ambition i svensk kulturpolitik. Något som förstärks ytterligare av den så kallade koffertmodellen.
 
Ingrid Elam inledde dock med att kommentera sin egen rubrik. 
   – Det är kanske en konstig fråga? Alla länder är väl kulturländer, det är bara kulturen som är olika…? 
Men förr var det i alla fall så att det var Frankrike alla tänkte på när man talade om kulturland. Det var dit alla ville, det var där konsten och kulturen fanns. Då kan det vara intressant att fundera på varför det var så. Ingrid Elam menade att det just handlar om vilka berättelser som finns i omlopp.
 
I Sverige har staten traditionellt sett stått för det vi kan kalla konstpolitik som handlar om sådant som vilken konst som ska finnas och hur villkoren för det konstnärliga skapandet ska se ut. Kommunerna har i sin tur stått för en bredare och mer medborgerligt inriktad kulturpolitik med fokus på hur kulturen ska spridas och nå ut.

Avgnagt äppelskrott
Det som händer nu är att fler och fler områden dras in i kulturpolitiken.
   – Därför är det svårt men viktigt att hålla isär konst- och kulturpolitiken, fortsatte Ingrid Elam.
    Hon använde bilden av ett äppelskrott för att illustrera situationen. I toppen finns en global kultur med event, spektakel, topplistor och stjärnor och i botten finns den det som alltid varit basen i kulturlivet – det lokala, amatörkulturen, det folkliga.
   – Det är i mitten vi hittar det som vi traditionellt sett har betraktat som kultur – den smalare konstkulturen. Och det är nog i det avgnagda partiet på mitten som begreppet ”kulturland” hör hemma, menade Ingrid Elam. Där sitter massa människor i min ålder, och av mitt kön, och är oroliga eftersom den här kulturen håller på att försvinna. 

Den brännande och inte helt enkla frågan att besvara är vad staten bör göra för att bevara det kulturarvet. I Sverige kompliceras frågan dessutom av den pågående regionaliseringen och diskussionen om vad staten bör släppa taget om och låta regionerna sköta.

Utrymme för det okända
Det som händer i och med koffertmodellen är att också konstpolitiken regionaliseras. Här såg Ingrid Elam en stor utmaning.
   – Vem ska bestämma vad det ska vara för konst som får leva nu då? Vem ska föra kvalitetsdiskussionen? 

Svaret är väl någon slags referensgrupp, menade Ingrid Elam. Men frågan är hur den ska se ut. Kritikerna är hon kritisk till – de intresserar sig bara för det de redan känner till och konstnärerna har sin egen agenda. Ingrid Elam skickade i alla fall med ett krav: det måste finnas öppningar för det nya och okända, det vi inte känner igen som kultur.
   – I det sammanhanget tror jag att det breddade kulturbegreppet är bra. Ju bredare kulturpolitik, desto mer kan man släppa in från kanten. Ett brett kulturbegrepp kräver dock att det samtidigt finns ett starkt och levande konstbegrepp, avslutade Ingrid Elam .

 

uiqt|wB&xmzvqtti5u5rwpiv{{wvH%vozmoqwv5{mxmzvqtti5u5rwpiv{{wvH%vozmoqwv5{muiqt|wBjrwzv5{swoH%vozmoqwv5{mjrwzv5{swoH%vozmoqwv5{muiqt|wBxw{|H%vozmoqwv5{mxw{|H%vozmoqwv5{m