Jag var i stort behov av en stipendievistelse!
Efter en intensiv arbetsperiod med skissuppdrag, utställningar och redovisning av ett projekt jag har jobbat med länge, var behovet stort av det ”rummet” av tid som en stipendievistelse innebär .
Och då dök möjligheten upp!
Västar Götalandsregionens Ateljéstipendium, som omfattar 3 månaders vistelse i Kinas 12:e störste stad Kunming, med 6 miljoner invånare.
Efter att först vara alldeles skräckslagen; varför utsätter jag mig för detta? Och ur skall det gå? -infann sig en känsla av lycklig förväntan.
Tiden var lite knapp, bara ett på månader. Så lära lite kinesiska? Läsa om landet? Ekonomin – hyra ut lägenheten? Vaccinationer? Material?
En smått kaotisk tid om jag skall vara ärlig.
Jag fick resa och uppehälle betalt samt boende och ateljé.
Men hur klara kostnaderna som alltid finns hemma?
Tiden var för kort för att söka andra medel så det fick bli uthyrning av lägenheten och egna besparingar.
Redan på planet började det på allvar gå upp för mig att nu är det inte mitt eget språk som gäller längre utan engelska. Med kinesisk brytning, i bästa fall.
Och plötsligt var jag där på flygplatsen i Kunming med bara kineser omkring mig.
Jag blev hämtad av personalen på Nordica, tack och lov, och fick en kort introduktion i taxin på väg till bostaden. ”Vi ses på välkomstlunch i morgon - ateljén ligger åt det hållet, och Supermarket ligger åt det hållet” pekades det, tillsammans med två små visitkort med adresserna på pinyin (transkription till det latinska alfabetet) och kinesiska. Jag fick också en karta, som även efter lång tid var nästen omöjlig att följa.
Som genom ett under hittade jag i alla fall till Nordica som är ett Konstcentrum med galleri och ateljéer för ett antal kinesiska konstnärer. Där fanns också min ateljé.
Första lärdomen: Ha gott om tid och få inte panik!
Ateljén verkade inte vara använt på länge och krävde en rejäl städning och ”inmutning” – undan med det gamla som andra lämnat kvar och bereda plats för mig och mitt.
Andra lärdomen: Ge det lite tid så känns det bättre snart.
Lägenheten låg centralt i ett bostadsområde, med närhet till både supermarket och många småaffärer. En mycket levande och rolig miljö.
Men allt är förstås inte som hemma; oj, nu tog vattnet slut, kommer det tillbaka om 2 timmar eller om 2 dagar? Det fanns i alla fall en kran på gården 6 trappor ned.
Och var slänger man soporna? Portvakten viftade besvärat åt ett håll – först efter flera dagar hittade jag stället han menade.
Hur hittar jag dörrens nyckelhål när trappuppgången är kolsvart på kvällen?
Portvakten verkade inte nu heller förstå min lilla mimteater , men som tur var kom en granne som kunde översätta. Aha! Man hoppar eller klappar i händerna och se, det varde ljus!
Tredje lärdomen: Misströsta inte, det ordnar sig!
Personalen på Nordica gav mig all tänkbar hjälp. Det blev många små lappar med adresser och översättningar till pinyin och till kinesiska med kinesiska tecken, för de allra flesta kineser kan inte något annat.
Den enda begränsningen var min egen känsla av, eller rädsla för, att vara till för mycket besvär, men utan hjälpen från personalen hade det inte varit möjligt att vara i ett land som Kina.
Fjärde lärdomen: Vi är beroende av sammanhang
Mänskliga resurser är det gott om där jag var. Desto sämre ställt med det tekniska. Verktyg, stege, borrmaskin, häftapparat osv? Man får förlita sig på de mänskliga resurserna och den goda viljan som verkligen finns.
Femte lärdomen: Man får inte vara rädd att be om hjälp. Man får vara beredd att tänka om.
Det är långt till Kina och det är dyrt med transport, så jag bestämde mig tidigt för att arbeta med papper som jag kunde bära hem själv.
Jag var också nyfiken på att hitta annat papper än det jag är van vid, och var inspirerat av tanken att använda material som förekommer i det landet jag befann mig i. Begränsningar kan i bästa fall leda till nya lösningar och idéer, något som jag är fascinerad av, liksom att vara tvungen att tänka om.
Rummet av tid kan vara så mycket:
Kontrasterna:
Vilan från vardagen därhemma och anspänningen i att få livet att fungera i det nya.
Perspektivet på det jag jobbat med tidigare och fokuseringen på det nya jag arbetar med här och nu.
Ensamheten i det främmande och sammanhanget som så småningom kan växa fram.
Friheten från de vardagliga rutinerna och beroendet av hjälpen för att kunna ”vara” i det okända.
Det var en omtumlande upplevelse som jag är oerhört tacksam för. Vistelsen genererade ett förråd som jag kommer att gräva ur länge.
Som en nödvändig eftersläpning av tiden.