Inge Lindman och Ingemar Johansson är två av eldsjälarna som bevarar och återskapar Forsviks bruk
Långt från storstädernas betong och asfalt ligger det vackra Forsviks bruk, en liten bit innanför Vätterns nordvästra strand.
Här samsas stora skorstensprydda tegelbyggnader med faluröda trähus och en gammal kvarn. Rakt genom idyllen rinner vattnet – det som är navet i hela den gamla bruksmiljön.
En gång i tiden fanns det massor av små kvarnar runt om i landet. En av dem var Forsviks kvarn som var en så kallad tullkvarn. Det innebar att bönderna kom hit med sina vagnar för att mala sin säd. Betalningen skedde i natura – det vill säga i stället för pengar fick mjölnaren några kilo mjöl för sitt arbete.
Än i dag mal kvarnstenarna då och då, men det är mest för turisternas skull. Under framför allt sommarmånaderna säljs det massor av äkta Forsviksmjöl som passar utmärkt för den som vill baka nyttigt, saftigt bröd.
– Det skulle vara spännande att se vad som döljer sig härunder. Några av dessa gamla stenar har säkert återanvänts från en av de tidigare kvarnarna som stod här, berättar Hans Hellman samtidigt som han pekar på några stora, nötta stenar som delar av golvet inne i kvarnen. Han har tidigare jobbat som byggnads- och industriantikvarie men är numera chef för området.
Anor från 1400-talet
Ett som är säkert är att det har legat en kvarn här sedan åtminstone tidigt 1400-tal. En av bruksområdets främsta stoltheter är nämligen en kopia av ett brev från 1410. Där står det med snirkliga bokstäver att en kvinna vid namn Cecilia Jonsdotter Roos donerar sin del av Forsviks egendom, däribland kvarnen, till Vadstena kloster.
Hans Hellman berättar att den kände historieprofessorn Dick Harrison har dragit slutsatsen att den svenska industrins vagga kan ha legat just här. Och vem vet?
Alldeles intill, mellan sjöarna Viken och Bottensjön, porlar vattnet som med sin kraft har fått kvarnen att snurra i alla dessa hundratals år. Vattenkraften kom senare att även driva runt mekaniska maskiner och i början av 1900-talet kunde den alstra elektricitet som lyste upp i Forsviks verkstäder – vilket tedde sig närmast magiskt på den tiden.
Gick under med varvskrisen
Hela Forsviks bruk är en salig blandning industrihistoria. När man strosar genom området är det lätt att föreställa sig att här har otaliga ingenjörer och modiga entreprenörer också gått. Människor som satsade både pengar, tid och engagemang för att skapa något som på sin tid var både nytt och modernt. För att inte tala om bygdens folk, som varje dag gick till bruket för att försörja sig och sina familjer.
Från kvarnen tar vi oss in i det stora gamla träsliperiet från 1876. En byggnad som numera har förvandlats till en intressant utställning om industrin i området. Här kan man fortfarande se gamla kraftöverföringar i taken och de långa, smala ugnarna där pappersmassan torkades. På 1930-talet blev tillverkningen av pappersmassa olönsam och de svåra krigsåren hade också sin inverkan, så verksamheten lades ner 1940.
Den sista större verksamheten i området var gjuteriet och den mekaniska verkstaden där det bland annat tillverkades delar till varvsindustrin. I samband med varvskrisen under 1970-talet tvingades även dessa småindustrier lägga ned.
Eldsjälar bevarar och återskapar historien
Men bruket är långt ifrån öde. Här och var finns det entusiaster som brinner för att bevara och använda sin kreativitet. På gården utanför Forsviks mekaniska verkstad möter vi ett par av dem: Inge Lindman och Ingemar Johansson som just testar en omsorgsfullt renoverad tändkulemotor – en Fenix som drivs av råolja, tillverkad just här i Forsviks bruk 1911.
– Hur många timmar vi har lagt ner på den här? Oj, det går inte att svara på… men åtskilliga timmar är det, säger Inge Lindman och skrattar innan han återgår till att finjustera motorn.
Flera av byggnaderna är unika, just för att de är så gamla och så välbevarade. Men Forsviks bruk kunde, precis som så många av de svenska bruksområdena, ha glömts bort, rivits eller kanske långsamt vittrat sönder. Om det inte vore för starka viljor och insiktsfulla människor som ville något annat.
– Redan i mitten av 1970-talet togs faktiskt de första stegen mot en slags bevarandeprocess. Men engagemanget tog fart först i mitten av 1980-talet och början av 1990-talet, framför allt efter att kommunen hade köpt hela området för bara en krona, säger Hans Hellman.
Sedan dess har mängder av eldsjälar lagt ner ett enormt arbete på att restaurera och återskapa det som var förfallet. Alla de 13 personer som jobbar i Forsviks bruk i dag är anställda inom Västarvet, som har till uppgift att förvalta natur- och kulturarvet inom Västra Götalandsregionen. På varvet, där hjulångaren Eric Nordevall II byggs, jobbar ytterligare runt 15 personer som är anställda av Forsviks varv.
– Det är fantastiskt att det än i dag pågår verksamhet här, även om det är på en helt annan nivå och mest handlar om kultur i olika former. Men egentligen spelar det ingen roll vad det är, bara att bruket får leva vidare, säger Hans Hellman.
Text: Malin Husar
Foto: Andreas Olsson