”När jag var liten drömde jag om tyllkjol och tåskor men genom åren har jag fått dansa i mycket annat också. I en uppsättning var jag utklädd till moln, i en annan dansade jag i bara linne och trosor. I Nötknäpparen blev det många, stressiga klädbyten – från tulpan med lövkrans i håret till tomtebloss med lysdioder runt midjan, snögubbe, snöflinga, mamma och en röd-orange smällkaramell!
De flesta kostymer är jättefina men en gång hade jag en kattdräkt med strutar á la Madonna. Då skämdes jag varje gång jag gick upp på scenen. Jag var så glad när vi åkte på turné till Tyskland för då visste jag att ingen i publiken skulle känna igen mig” Therese Fredriksson om sina scenkläder.
Å ena sidan hårt slit åtta timmar om dagen, måndag till fredag. Å andra sidan adrenalinfyllda premiärdagar och dansprestationer i världsklass. På GöteborgsOperan jobbar ett 40-tal dansare ifrån 17 länder. En av dem är Therese Fredriksson från Göteborg.
– När jag var liten drömde jag om tyll och tåskor. Jag har faktiskt aldrig velat bli något annat än dansare, säger Therese. Hon sitter på golvet i den stora danssalen och stretchar tillsammans med ett fyrtiotal andra unga, vackra, viga. En tjej har lagt ena benet bakom nacken och en kille sitter i split och kollar mobilen. Det böjs och tänjs, skrattas och pratas. Mest på engelska. En svag doft av svett ligger i luften. För en utomstående känns det som att kliva rakt in i ett verklighetens Fame. För dansarna är det en alldeles, vanlig torsdagsmorgon.
Varje arbetsdag inleds med 75 minuters dansklass för att hålla kroppen och tekniken i trim. Först är det uppvärmningsövningar vid stången. Toner att hålla takten till tillhandahålls av pianisten vid den stora, svarta flygeln. Tempot och intensiteten ökar. Hoppen blir högre, piruetterna fler.
- Let´s do the ”Grand Allegro” twice. Second time a little faster. Remember to use the floor, instruerar läraren.
Fick drömrollen, och sedan något ännu bättre
Dansarna nästan flyger över dansgolvet i grupper som avlöser varandra. När lektionen är slut har de en kvart på sig att hämta andan innan repetitionerna tar vid. Flera olika föreställningar repeteras parallellt och kompaniet hinner med ungefär åtta produktioner på ett år. Inför varje uppsättning hålls en audition. Då är det spänning i luften. Sist gång dansade Therese hem drömrollen med stort D, huvudrollen i Törnrosa.
– När rollistorna sattes upp på anslagstavlan så började jag faktiskt nästan att gråta! Det kändes som ett erkännande, tycker Therese. Fast just nu avstår hon ifrån de tuffaste stegen och hoppen. Hon hade bara hunnit repa rollen som Aurora i några veckor när hon insåg att hon var gravid.
– Att dansa en så krävande roll med mage är omöjligt. Men det är inget jag sörjer, det kommer fler chanser. En bra sak avlöstes av en ännu bättre. Jag har dansat varje dag i tjugo år nu, så min kropp kanske kommer att må bra av att ta det lugnt ett tag, funderar Therese.
Istället gick rollen till en av reserverna, Janine ifrån Tyskland. Ett bra val tycker ursprungs-Törnrosan och öppnar dörren till sitt ”andra hem” som hon delar med tre andra dansare.
– Vi har fått en av logerna med utsikt över vattnet. Den har vi förtjänat. Tillsammans har vi dansat här i över 50 år!
Göteborgsoperan - en attraktiv arbetsplats
I sitt lilla hörn har Therese tandborste, schampo, träningskläder och ett tjugotal lätt inpyrda dansskor. Hon duschar här två gånger om dagen och när det är föreställning på kvällen ligger hon på soffan och hämtar krafter istället för att åka hem. På en TV med direktsändning ifrån Stora scenen kan hon se när det är hennes tur att dansa.
Hon känner sig lyckligt lottad. Som femåring följde hon med föräldrarna på mamma-pappa-barndans och sedan hon var tio har hon dansat dagligen. När hon gick ut Balettakademins treåriga yrkeslinje tog hon mod till sig, ringde upp balettchefen på Operan och bad om en audition för en praktikplats. Det mynnade ut i en fast anställning, något som är få dansare förunnad.
– Nu när vi ska ha barn känns ju den tryggheten extra lyxig, tycker Therese och konstaterar att Göteborgsoperan blivit en attraktiv arbetsplats.
– Inte många har ett lika fint operahus som vi, men mest beror det nog på dansstyckena. Vi har en bra chef som har råd att ta in de främsta koreograferna. Det är kul att vi har blivit ett namn ute i Europa och att så många dansare söker sig hit. Fast alla klagar på regnet och kylan i början, förstås.
Hoppas att dansen skapar fina minnen
Baksidan av yrket är prestationskraven som kommer av att ständigt konkurrera och bli bedömd, och skaderisken när man år efter år pressar sin kropp till det yttersta. Belöningen är att få jobba med det man brinner för.
– Jag kan bli helt uppslukad av dansen. Och det finns inget så underbart som att dansa inför en jublande publik.
Efteråt, när sista föreställningen är framförd, är känslorna blandade.
– Ibland är det mest skönt att allt har gått bra. Andra gånger kan det kännas tomt och konstigt när allt plötsligt är över. Samtidigt är det ju det som är så fantastiskt med dans. Det är en upplevelse som bara finns just där och just då, menar Therese.
– Jag brukar hoppas att publiken tar med sig ett fint minne härifrån. Ett minne av något som de verkligen tyckte om. Ett vackert avbrott i den grå vardagslunken.
Text: Jeanette Bergenstav
Foto: Mats Bäcker