Rebecca Hayman, Lisbeth Johansson, Per Umaerus och Sverker Stenbäcken repeterar Regionteater Västs pjäs "2022 – vad har vi på pizzan då?"
Det är som att kliva rakt in i en teaterfabrik. En snygg, fräsch fabrik, med högt i tak och en känsla av rymd. Utanför flera av dörrarna står tydliga texter målade på väggarna: Verkstad, Scen, Kostym, och så vidare.
Regionteater Västs teaterhus i Uddevalla är en byggnad full av kreativitet. Och alla som jobbar här har barn och ungdomar i fokus.
I en svart lokal alldeles intill entrén har några entusiastiska människor samlats för att öva, öva, öva inför en av vårens uppsättningar: 2022 – vad har vi på pizzan då? Den beskrivs som en ”musikalisk barn-science-fiction” och det verkar vara ungefär lika tokigt som det låter. I centrum för berättelsen står nämligen en uppfinnarverkstad. Därför är hela scenen fylld av roliga manicker, som exempelvis en tårtorkare som sitter på huvudet och en elmotordriven skateboard.
Vill förklara det svåra på ett kul sätt
Bakom uppsättningen står Per Umaerus och Sverker Stenbäcken – två erfarna musiker från Göteborg som nu har kastat sig in i ett myllrande teaterprojekt. Just nu har de flera bollar i luften eftersom de är manusförfattare, regissörer, musiker, skådespelare och idésprutor på samma gång.
– Den här pjäsen blir lite som en geografilektion för skolbarnen. Tanken är att förklara ganska svåra ord som kommun och region på ett kul sätt. Så det hela utspelar sig tolv år fram i tiden i en liten kommun i Västra Götaland. Allt är ganska annorlunda. Det finns inga bilar längre och barnen går inte i skolan utan arbetar, berättar Per Umaerus i en paus i repetitionerna.
– I vår värld har de mjuka värdena kommit fram. Jag spelar till exempel en robot som har blivit ovanligt känslig. Han kan vara glad och ledsen på samma gång, vilket yttrar sig i det nya känsloläget ”glassen”.
2022 – vad har vi på pizzan då? ska under våren 2011 turnera runt i flera kommuner i hela Västra Götaland. Främsta målgruppen är skolbarn i åldrarna 7 till 10 år.
Runt hela uppsättningen finns ett koncept som uppmanar till interaktivitet. Bland annat görs en egen kommunalsång som ska lyftas fram i varje kommun där sällskapet spelar. Tanken är också att varje skolklass som ska gå på föreställningen får tillgång till ett speciellt brädspel i förväg. Det blir ett sätt att förbereda sig, starta diskussionen och kanske öka förståelsen för vad Västra Götaland och alla dess kommuner är för något.
– Vi vill framför allt skapa en stolthet för hembygden hos barnen. Därför finns ett skede i pjäsen när vi ber dem rada upp allt som är vackert på just deras ort. Maktmästarna, som är hotet i berättelsen, har nämligen beslutat att lägga ner kommunen. Och barnen måste hjälpa till att skaffa fram argument för varför kommunen ska få vara kvar, säger Sverker Stenbäcken.
Pizzerian, den minsta gemensamma nämnaren
Som musiker har han och Per Umaerus turnerat runt mycket i Västra Götaland under åren och de har sett otaliga bygdegårdar. Därför har de utvecklat en alldeles särskild kärlek för hembygden. Det är också här som pizzans roll i pjäsen kommer in i bilden.
– Vi funderade på vad som finns överallt, på alla orter. Och det är ju minst en pizzeria. Mot slutet av pjäsen bakas därför en alldeles speciell pizza. Men vi kan inte avslöja vad den innehåller – det är hemligt än så länge, säger de två kollegorna och skrattar.
Repetitionerna måste fortsätta. Skådespelaren Lisbeth Johansson spelar pålitligern Gudrun Kristensson. Hon håller stadigt i en ratt och drömmer tillbaka till 2011, när det fanns bilar, och fotbollsplaner och djur i träden med fjädrar på. Hon sjunger: ”Tillbaka till 2011… tänk att åka till det som var då…” Och övriga ensemblen stämmer in och håller takten så det svänger riktigt skönt.
Text: Malin Husár
Foto: Andreas Olsson