Arkeolog och museipedagog Hans Lundenmark ifrån Vitlycke museum och förskollärare Anki Eriksson har gått med några av de stora barnen för att titta på hällristningar i vintersolen.
På Elliots, Ronjas och Joels förskola finns det vare sig tågbanor, pärlplattor eller standardiserade klätterställningar. Däremot är tretusen år gamla hällristningar, flintastenar och forntida kokgropar en del av deras vardag. Och vill de göra halsband så går det bra att bränna egna pärlor av lera. Gården de leker på är en bronsåldersgård och istället för kuddrum finns ett litet fårhus med halmbalar där de kan vila och mysa. Lunch äter barnen utomhus, sittandes på stubbar runt en värmande brasa.
Verksamheten på Världarvsförskolan i Tanumshede är den enda i världen i sitt slag. Den bedrivs med bara himlen som tak och förhoppningen är att barnen ska ta med sig en känsla för vår miljö och vårt unika världsarv ut i livet.
– Vårt mål är inte att de ska kunna rabbla en massa fakta om bronsåldern. Istället vill vi låta barnen själva föreställa sig hur det kunde vara då, bara genom att vistas i den här speciella miljön. Samarbetet med museet är ju otroligt viktigt för oss och att en arkeolog och en etnolog deltar i olika projekt tillsammans med barnen tillför mycket, menar förskollärare Anki Eriksson.
Barnen tovar ull, matar djur och odlar växter
Världsarvsförkolan är ett samarbete mellan Västra Götalandsregionen och Tanums kommun. Tanken är att världsarvet ska bli en naturlig del av de närboendes liv. Just idag gör vintersolen barnens kinder rosiga när de springer mellan de två rekonstruerade långhusen byggda av lera och vass, och ”hopplar ponny” på en ditsläpad trädstam. Eftersom det är tisdag är arkeolog Hans Lundenmark från Vitlycke museum, vägg i väg, på plats. Tillsammans med honom får barnen delta i skötseln av gården och får därigenom en inblick i hur livet kunde te sig för ett par tusen år sedan.
– Jag visar dem hällristningarna och låter dem prova olika forntida hantverk. De får vara med och tova ull, rensa diken och bära in ved. På våren matar de får och grisar och hjälper till att odla tidstypiska växter och grödor som speltvete, kålrötter, gråärtor, bönor och lin, berättar Hans.
Idag ska veden köras in och Elliot, Leon, Simen, Selma och Agnes kommer springande för att få vara med och lasta skottkärran.
– Man måste ha ved för att tända elden. Och på elden kan man värma händerna, upplyser Elliot, 4 år.
Agnes och Simen bryter näver i småbitar för att lättare få fyr, medan Novelle och Ronja klättrar upp i våningssängen vars bottnar består av uppspända djurhudar. Där kurar de ihop sig under de mysiga fårfällarna.
– Så här bodde dom för längesedan. Dom kunde sova jättemånga i samma hus, berättar Novelle.
Målar och arbetar med verktyg i uteateljén
Barnen delas in i mindre grupper. Idag kan man välja att rita med kol, måla med vattenfärger eller jobba med verktyg i uteateljén. Ronja, 5, Leon, 4, Simen, 4, och Agnes, 4, promenerar bort till hällristningarna ovanför Vitlyckehällen tillsammans med Hans och Anki.
– Vi har varit där massa gånger. Där finns det bilder på gubbar och hästar med horn och jättestora båtar. Fast Jannes båt är ännu större och Filips båt är långare, förklarar Simen engagerat medan han försöker gå baklänges hela vägen dit.
– Man måste vara försiktig med hällristningarna och inte trampa på dem, berättar Leon.
Väl framme visar Anki laminerade bilder på olika ristningar som barnen får försöka hitta på hällen.
– Det är nästan som Memory, tycker någon och snart är diskussionen om människorna i båtarna, i gång. Vart de skulle åka, vad de skulle göra, hur de tog sig fram. Barnen räknar hur många som sitter i den största båten. Tusen, tycker Agnes. Nitton, föreslår Ronja.
– Vi uppmuntrar barnen att tänka själva. Vi presenterar inga svar för dem utan försöker istället lyfta deras egna tankar och tillsammans skapa ny kunskap, förklarar Anki
Precis bredvid hällen har en isbana bildats och efter några fartfyllda åkturer på rumpan är det dags att promenera tillbaka.
– Det var mycket mer vatten här förr så då fick man åka båt istället för bilar. Då gick havet ända hit upp, säger Ronja och stannar för att pekar ut var havsvattennivån gick på bronsåldern.
– Då kunde de bara rita med en färg, svart som kol, men det kunde bli fint ändå. Jag har ritat egna hällristningar, en båt och en val. Det var inte svårt alls. Förresten har jag sett Hanna Montana på TV två gånger nu, fortsätter Ronja och gör det tretusenåriga tidshoppet i ett och samma andetag på att alldeles självklart vis.
Ute i ur och skur, och vilar i fårhuset
På Världsarvsförskolan är barnen ute från morgon till kväll, i ur och skur. De går bara in för att kissa eller byta blöjor. Ett inomhusviste har ställts i ordning där barnen kan dra sig tillbaka men särskilt många innedagar blir det inte. När vädrets makter blir alltför oresonliga har de också möjlighet att jobba vidare med sina projekt i en ateljé inne på museet.
Vid lunchdags sitter barnen på stubbar runt brasan och äter och dricker ur kåsor. Minstingarna Snöa, Nilia och Arvid är trötta och Anki går med dem till det lilla fårhuset där staplade halmbalar ger skydd mot vinden. Barnen klättrar upp på varsin fäll och Anki delar ut snuttefiltar och gosedjur. Sedan slår hon in småttingarna i rejäla ullfiltar tills de liknar paket där bara guppande nappar och skära, små nästippar tittar fram.
De större pojkarna har hämtat nya krafter och springer bort till bäcken. På andra sidan stengärdsgården pågår stök i boplatsen. Som spis tjänstgör en enorm stubbe som fraktats hit med museets traktor och man har också bistått med ett par tidstypiska kärl och keramikkrukor.
– Det är en bra lärdom att man klarar sig så bra utan färdiga leksaker. Istället hittar de saker i naturen som går att använda och så har vi gjort vispar av björkkvistar och skålar och tallrikar av lera, berättar Anki.
Selma, Elliot, Ronja och Agnes lagar lövsoppa. Ronja klättrar upp på en liten kulle för att hämta fler ingredienser medan Agnes går efter vatten i ett dike. Varje gång måste hon klättra över stengärdsgården och nerför en slänt och det krävs flera turer för att lövsoppan inte ska bli för tjock.
– Att miljön inte är så tillrättalagd gör att barnen får lära sig att hitta vägar där de klarar att ta sig fram. Samtidigt får de en god fysik och vi upplever att de är väldigt friska.
Genom barnen får föräldrarna kunskap om världsarvet
I takt med att skymningen faller brukar de kvarvarande barnen samlas runt brasan i det nedre långhuset och berätta sagor, sjunga eller bara sitta och prata.
– Vi uppmuntrar barnen att använda sina sinnen. Vi lyssnar på brasan eller ser vilka färger som kan finnas i den. Ibland försöker vi räkna stjärnorna på himlen. I naturen är ju ingen dag den andra lik och det finns alltid något att upptäcka, tycker Anki. Hon fortsätter:
– Många frågar hur vi klarar oss utan lampor men ögonen vänjer sig vid mörkret och vi får ju ljus från brasan och från månen. Snön lyser också upp. Och så har vi ett par ficklampor ifall vi behöver leta efter borttappade vantar eller så. Det låter kanske konstigt men vi upplever inte alls vintern som en så mörk årstid. Vi får så mycket ljus och frisk luft under dagen, menar Anki.
Även föräldramöten hålls i det fria och då brukar mammor och pappor få delta i någon aktivitet. Samtidigt får de sig ofta något till livs om bronsåldersgården eller hällristningarna utav någon av museipedagogerna:
– Genom barnen får föräldrarna en anknytning till platsen och då väcks deras intresse vilket vi tycker är bra. Vi vill ju att Tanumsborna ska känna sig stolta över sitt världsarv. Det finns det all anledning till, anser Hans Nordenmark.
Text: Jeanette Bergenstav
Foto: Patrik Bergenstav
Fakta: Världsarvet, Tanum
I Tanum har människor från bronsåldern huggit in tusentals bilder i landskapets släta berghällar. Denna förhistoriska bildskatt är så innehållsrik och säregen att den finns med bland världens samlade kulturarv på Unesco:s Världsarvslista där även Australiens barriärrev, Kambodjas Angor Wat och Indiens Taj Mahal återfinns. Det finns fjorton svenska bidrag på Unescos världsarvslista. Tanum är det enda från Västra Götaland.
Så här lyder Världsarvskommitténs motivering:
”Tanums hällristningsområde är ett enastående exempel på bronsålderskonst av högsta kvalitet. Motivens variationsrikedom är ett unikt vittnesbörd om livet under europeisk bronsålder. Samspelet mellan den kontinuerliga bosättningen och markanvändningen, såsom den avspeglas i hällristningarna, gravfälten och landskapet gör Tanumsområdet till ett enastående exempel på kontinuerlig mänsklig bosättning under åtta tusen år.”
Inom världsarvsområdet finns ungefär 510 hällristningsplatser som tillsammans innehåller 10 000-tals bilder. Fyra av platserna är iordningställda med parkeringsplatser, gångvägar och skyltar: Vitlycke, Aspeberget, Litsleby och Fossum.
Bilderna på ristningarna verkar inte ha så mycket med vardagen att göra, det finns inga bilder av hällristarnas hus, deras åkrar eller grisar. Det kan besökaren istället se på Vitlycke museums bronsåldersgård.
På gården finns rekonstruktioner av två långhus från äldre respektive yngre bronsålder. Där finns även en verkstad där man under sommarsäsongen visar hantverk t.ex. växtfärgning och bronsgjutning. Kring husen strövar fåren fritt och bakom gården finns grishägnet. Här odlas också växter som är så nära bronsålders grödor som möjligt; emmer- och speltvete, enkorn, gråärter och raber.
Här finns många aktiviteter riktade till barn såsom lägerskolor, arkeologskolor och pilbågskurser.