Britten Hägerström har haft tekniska hjälpmedel i många år och kan absolut inte tänka sig att vara utan dem.
– Jag vill inte tänka på hur det hade varit utan tekniken. Då hade jag säkert varit tvungen att flytta, säger hon bestämt.
Lägenheten på Beväringsgatan i Kortedala, Göteborg är hemtrevligt inredd. På hyllorna står vaser och minnessaker sida vid sida med leksakerna som kommer till användning när något av de fem barnbarnsbarnen är på besök. Här har Britten Hägerström bott sedan huset var nybyggt för 51 år sedan och trots att hon fyller nittio i januari har hon inga som helst planer på att flytta till äldreboende.
– Jag vill klara mig själv så bra det bara går, säger hon, men hade jag inte haft dessa tekniska hjälpmedel hade jag säkert inte kunnat bo här.
Hjälp varje dag
I slutet av nittiotalet började Britten Hägerström få problem med hälsan. Efter en blodpropp förlorade hon vänsterbenet och hamnade i rullstol. Strax därefter miste hon sin man Harry och några år senare var hon tvungen att amputera det andra benet. Därför har hon hjälp av hemtjänsten ett par gånger om dagen.
– De kommer varje morgon och hjälper mig med morgontoaletten, berättar Britten. Halv åtta om kvällarna kommer de tillbaka och lägger mig, men däremellan är jag ensam om jag inte trycker på larmet.
Den röda larmknappen i ett band runt halsen är förstås en stor trygghet. Trycker hon på knappen hör hemtjänstpersonalen av sig direkt för att kolla vad som står på. Larm har dock de flesta med hemtjänst.
Det som gör Brittens lägenhet ovanlig är att här även finns en hel del annan teknisk utrustning som förenklar Brittens vardag. I ett band runt halsen bär Britten en fjärrkontroll till belysningen i de olika rummen och över dörren i hallen blinkar en rörelsedetektor som larmar om Britten inte rört sig i lägenheten på några timmar. Britten har också ett elektroniskt kiköga i ytterdörren.
Gillar kikögat bäst
– Kikögat är nog allra bäst, säger hon. Jag behöver aldrig vara rädd för att öppna eftersom jag ser på skärmen bredvid dörren vem som står utanför. Tekniken får mig att känna mig trygg
Text: Benedikta Cavallin
Foto: Anna Rehnberg