Det här var ju min sista chans

Lena Essendahl
En fredag i augusti 1995 sitter Lena Essedahl i bilen på väg till ett viltspårsprov med sina två golden retrievers Gibson och Abbe. Hon får något i ögat och fäller ner solskyddet för att kolla i spegeln vad det är.
  – När jag såg att mina ögonvitor var gula visste jag direkt vad det betydde – min lever hade slutat att fungera, säger Lena, som då var 38 år.
Redan i tonåren fick hon veta att perioderna med orkeslöshet, diarréer och blod i avföringen berodde på ulcerös kolit, kronisk inflammation i tarmen. När hon var 24 opererades hennes tjocktarm bort och hon fick stomi.
– Jag fortsatte att spela handboll med påse på magen. Mina lagkamrater var nog mer skraja för att någonting skulle hända än jag själv var, minns Lena.
 

Tolv tarmoperationer

Tolv gånger måste hon operera tarmarna. Varje gång kämpar hon sig envist tillbaka till ett aktivt liv. Men nu är läget allvarligare än någonsin. Att Lenas ögonvitor är gula tyder på att levern fungerar så dåligt att gallan går ut i blodet. Provtagningar bekräftar farhågorna. Lena måste få en ny lever för att överleva.
– Under väntetiden pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Jag var rädd för att hinna dö i kön. Varje morgon gick jag upp och tittade mig i spegeln och hoppades att det skulle se bättre ut. Men jag blev bara gulare och gulare. Till slut var huden och ögonvitorna gula som saffran. Det var så overkligt att jag ibland tänkte att det måste vara en dröm.

Maktlös i kön

Att köa för att överleva innebar en stark känsla av maktlöshet. Det enda Lena kunde göra var att sköta sin del av avtalet så rätt det bara gick.
– Jag tog min uppgift på fullaste allvar. Jag höll mig i form, åt rätt mat, försökte hålla mig infektionsfri och var ständigt redo. När jag och min dåvarande man blev insnöade pratade vi om att skida till närmaste plogade väg, ifall sjukhuset ringde. Och när min syster firade sin födelsedag med champagne vågade jag knappt lukta på korken. Infektionerna och febertopparna kom allt tätare. Promenaderna med hundarna blev kortare och kortare. När samtalet från Sahlgrenska äntligen kom kände Lena en slags skräckblandad förtjusning.
– Jag var medveten om riskerna men det här var ju min sista chans!
Lena återhämtade sig rekordsnabbt. Tio dagar efter transplantationen fick hon åka hem.
– En levertransplantation är en stor och livsavgörande operation. Men jag mådde faktiskt sämre efter mina tarmoperationer än efter transplantationen. Nu märktes ju en skillnad direkt och jag gick omkring och kände en sådan intensiv lycka. Och äntligen orkade jag träna med hundarna igen, det var så kul och det gick så jäkla bra!
Idag är Lenas ögonvitor vita, det kollar hon fortfarande i spegeln då och då. Zidane, hennes femte golden är redo för lydnadseliten och sonen Larry har också börjat visa framtassarna. Lena har ett eget företag, hon håller hundkurser, fågelskådar och njuter av naturen.
– Jag försöker passa på att göra det jag verkligen vill. Mina tankar har många gånger gått till den man eller kvinna som lät mig få ett nytt liv. Jag vet ju inget mer än att det var en generös människa. Att donera sina organ för att en människa ska kunna leva vidare när man inte längre kan det själv, är nog det mest medmänskliga man kan göra.

FAKTA LEVERTRANSPLANTATION

Samtliga barn och ungdomar och 90 procent av de vuxna patienter som fått en ny lever, är i livet efter ett år. 80-85 procent av patienterna lever efter fem år. Tekniken har utvecklats under de senaste åren och man kan nu även använda levande donatorer. Ofta är det en förälder som donerar en del av sin lever till sitt barn. På Sahlgrenska utförs ett 90-tal operationer per år vilket gör levertransplantationsverksamheten till Skandinaviens största.

Text: Jeanette Bergenstav
Foto: Patrik Bergenstav

uiqt|wB&jm||qvi5i%xmt{{wvH%vozmoqwv5{mjm||qvi5i%xmt{{wvH%vozmoqwv5{muiqt|wB%wmjjzmlis|qwv5%vozH%vozmoqwv5{m%wmjjzmlis|qwv5%vozH%vozmoqwv5{muiqt|wBxw{|H%vozmoqwv5{mxw{|H%vozmoqwv5{m