Det konstigaste med att bli sjuk var att jag inte
kände springet i benen längre. 
Att bli omkringkörd i rullstol för att få frisk luft var ingen hit, tycker Linus Sagré.
Han började spela fotboll redan som knatte. Som tioåring fastnade han för innebandy.
Han och några av killarna i IBK Alingsås har hållit på sedan dess. Tre träningsdagar i veckan. Match på helgen. Och så några pass i gymmet. En alldeles lagom dos, tycker Linus.
– Jag gillar farten i innebandyn. Det händer något hela tiden och det passar mig.
Konstaterade hjärtsvikt
Det var runt julen 2000 som Linus började känna sig lite förkyld. Men tröttheten och andfåddheten gav inte med sig. Läkaren skrev ut astmamedicin som inte hjälpte. Vid en innebandyturnering i mars gick Linus av planen. Det hade aldrig hänt förut.
– När de konstaterade att jag hade hjärtsvikt blev jag rädd. Jag hade aldrig ens tänkt på att det kunde vara hjärtat. Linus lades in men inga behandlingar hjälpte och han blev snabbt sämre. När kompisarna stack ut och badade på sommarlovet låg han i sin sjukhussäng och tittade ut på den blå himlen.
– Då tyckte jag rätt synd om mig själv. Jag var arg på det orättvisa, på att inget hjälpte och på att jag bara blev sämre. Till slut orkade jag inte borsta tänderna utan att ta vilopaus. Då var jag nog inte så trevlig, tyvärr. Det var nog skönt för mamma att min syster löste av henne ibland. De var rätt mycket hos mig på sjukhuset, säger Linus som idag har de kinesiska tecknen för ”familjekärlek” tatuerade på sin vänstra arm. När läkarna förde hjärttransplantation på tal kände Linus bara ett stort ”Äntligen!”.
– Jag var aldrig rädd för hjärtbytet. Jag fick inga garantier men det var min enda chans att bli helt frisk igen. Det hade jag aldrig kunnat bli med mitt gamla hjärta. Även om medicineringen hade fungerat så hade jag fått leva som en pensionär och bara kunnat gå promenader, typ. Det är inget liv för en sjuttonåring. I juli försämrades Linus akut. Ett urgent call skickades ut, vilket innebär att han sattes överst på väntelistan och en förfrågan om ett lämpligt hjärta gick ut till samarbetsländerna i Europa.
– Själv förstod jag inte hur illa det var ställt, förrän efteråt. Jag tänkte aldrig på att jag kunde dö, bara på vad jag skulle göra när jag blev bättre.
Kände skillnaden direkt
Ett hjärta kom och operationen gick bra. Fantastiskt bra.
– Så fort jag vaknade kände jag jätteskillnad! Jag var så energisk att personalen fick säga åt mig att ta det lugnt. Två och en halv vecka senare hälsade Linus på hos kompisarna på innebandyn. Sitt löfte till läkarna, att ge bröstbenet åtta veckor att läka ihop på innan han började träna, höll han.
– Men jag väntade nog inte en enda dag extra, flinar Linus. Idag är det är hundra procent Linus, precis som han önskade den där sommaren i sjuksängen. Innebandy, styrketräning, snowboard och kompisar…
– Personen som hade bestämt sig för att ge bort sitt hjärta räddade mitt liv. I början var jag väldigt nyfiken på vem han eller hon hade varit. Nu känner jag mig mest otroligt tacksam. För mig var det så självklart att ta emot en sådan fin gåva.
FAKTA HJÄRTTRANSPLANTATION
Den första hjärttransplantationen i Sverige genomfördes på Sahlgrenska 1984. Nu utför man årligen ett 40-tal hjärtbyten, vilket gör Sahlgrenska till landets största centrum för hjärttransplantation. De flesta patienterna arbetar eller studerar igen, ett år efter transplantationen. Överlevnaden är 90 procent efter ett år och 75 procent efter fem år.
Text: Jeanette Bergenstav
Foto: Patrik Bergenstav