Bakgrund och historik

Därför bildades Västra Götalandsregionen

 

De västsvenska länsgränserna – bakgrund

Debatten om att ändra läns- och landstingsgränserna i Västsverige hade pågått med varierad intensitet åtminstone sedan landstingen bildades 1863.

De gamla länsgränserna från 1634 skapades i en tid då krigen avlöste varandra och länsgränserna också utgjorde försvarslinjer. Älvsborgs län bildades som en svensk försvarsbarriär mot Danmark-Norge, dit Bohuslän och Halland hörde. 1658 blev Halland och Bohuslän svenska för gott.  Sedan dess var länsindelningen i Västsverige i stort sett oförändrad, förutom en del smärre justeringar av gränserna. En och annan kommun eller kommundel har bytt länstillhörighet, till exempel i samband med kommunreformen på 1970-talet.

Gränserna innebar bland annat att tre län – Hallands, Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län – möttes mitt i storstadsregionen runt Göteborg. På femtiotalet blev det allt mer uppenbart att länsgränserna var otidsenliga och opraktiska. Flera utredningar tillsattes under åren med syftet att binda samman Västsverige på ett mer ändamålsenligt sätt. Inga förslag fick tillräckligt starkt eller brett stöd  förrän på 1990-talet. Det ledde så småningom till att Skåne län bildades 1997 och Västra Götalands län 1998.

Enligt kommunallagen, som gäller både landsting och kommuner, ska ett landstingsområde omfatta ett län. 

De västsvenska landstingen och Göteborg – bakgrund

Redan 1863, under Göteborgs och Bohus läns landstings första år, behandlades en motion i landstingsfullmäktige om att ändra landstingsområdets gränser, som inte ansågs ändamålsenliga. Med åren utvecklades olika gränsöverskridande samarbetsformer i Västsverige.

1969 bildades "Planeringsnämnden för landstingskommunala angelägenheter i de västsvenska länen"  av landstingen i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och Hallands län samt Göteborgs stad. Syftet var att enas om en övergripande sjukvårdsstruktur och -planering i Västsverige.

Under 1970-talet fanns gränsöverskridande samverkansavtal inom sjukvården på flera håll i Västsverige. Göteborgs Stad och Göteborgs och Bohus läns landsting slöt avtal som innebar att invånarna i södra landstingsområdet och Göteborg kunde söka viss sjukhusvård utan hinder av huvudmannagränserna. Med åren blev obalansen i sjukhusutnyttjandet så stor att de ekonomiska överföringarna och ersättningarna blev svåra att klara ut.

Landstinget i Älvsborg hade avtal med Göteborg om barnsjukvård, kvinnosjukvård och förlossningsvård för invånare i Ale och Lerum. Liknande avtal fanns mellan landstingen i Hallands respektive Göteborgs och Bohus län inom vissa specialiteter vid Mölndals sjukhus. Kungälvs sjukhus samägdes länge av Bohuslandstinget och Landstinget i Älvsborg.

På 1970-talet etablerades även samarbetet inom kollektivtrafiken i Göteborgsregionen. År 1977 bildades GL, Göteborgsregionens Lokaltrafik. GL-området bestod av delar av tre län. 1983 blev landstingen och kommunerna gemensamt huvudmän för länstrafiken. Då ombildades GL till GLAB med de berörda länstrafikbolagen och Göteborgsregionens kommunalförbund som ägare.

1980 beslutade riksdagen om Regionsjukvårdsreformen, för att underlätta landstingens samarbete inom vissa specialiteter. Regionsjukvårdsnämnder infördes i samtliga sjukvårdsregioner. Den västsvenska planeringsnämnden blev regionsjukvårdsnämnd redan 1976 och fungerade som modell.

På 1990-talet blev det allt tydligare att de administrativa gränserna inte var ändamålsenliga för vare sig invånare eller sjukvårdshuvudmän. Det gällde framför allt Bohuslandstinget, Landstinget i Älvsborg och Göteborgs Stad. Trots samarbetet på vissa områden blev effekterna ibland nästan absurda. Gränserna kunde innebära att den som behövde sjukhusvård måste åka förbi det närmaste sjukhuset för att nå ”sitt eget”. Det innebar också att sjukhusen byggde upp likartade, ibland mycket kostsamma, resurser på sjukhus som låg nära varandra, utan att samordna eller samutnyttja resurserna i någon större utsträckning.

Än mer långtgående förändringar genomfördes för att överbrygga de nackdelar som huvudmannagränserna innebar. Näraliggande sjukhus slog samman. 1995 bildade Bohuslandstinget och Landstinget i Älvsborg NU-sjukvården av Norra Älvsborgs Lasarett och Uddevalla sjukhus samt Dalslands (då Bäckefors) sjukhus, Strömstads sjukhus och Lysekils sjukhus till NU-sjukvården. 1997 bildade Bohuslandstinget och Göteborgs Stad Sahlgrenska Universitetssjukhuset, SU, av Mölndals sjukhus, Östra sjukhuset och Sahlgrenska sjukhuset.

1996 omvandlades planeringsnämnden till Kommunalförbundet Västra Götaland, KVG, för att förstärka samarbetet inom den västsvenska sjukhusvården. Valfrihet över gränserna infördes när det gällde sjukhusvård, bland annat som en gemensam satsning för att minska vårdköerna.

Också andra landstingsverksamheter – till exempel kultur, länstrafik, näringslivsutveckling och EU-kontakter – krävde ett ökat samarbete. Ett exempel är GöteborgsOperan, som byggdes med de västsvenska landstingen som medfinansiärer. Men den fortsatta finansieringen av den nya operan rådde det delade meningar om.

 

Ökat regionalt självstyre – bakgrund

Det ökade regionala självstyret innebär att direktvalda politiker tar över ansvaret för den regionala utvecklingen från länsstyrelsen. I en region – till skillnad från ett landsting – har ledamöterna i regionfullmäktige ansvaret för långsiktiga planer och beslut som ska främja tillväxten och utvecklingen, bland annat när det gäller infrastruktur.

Länsstyrelserna är statliga myndigeter med huvuduppgiften att se till att statliga beslut följs och förverkligas ute i länen. Länstyrelserna leds av landshövdingen och andra tjänstemän.

De första förslagen om att en del av länsstyrelsernas ansvar och uppgifter skulle föras över till de demokratiskt styrda landstingen kom redan på 1950-talet. Motiveringen handlade om lokal/regional förankring och demokrati: de folkvalda ledamöterna med sin lokalkännedom och regionala förankring ansågs ha bättre förutsättningar att driva frågor som rörde länets utveckling och samhällsplanering. Det var också huvudförslaget i Länsdemokratiutredningen 1964. Förslaget ogillades dock av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Totalt genomfördes ett dussintal utredningar om länsindelningen i Västsverige och/eller ansvarfördelningen på regional nivå – utan några praktiska resultat. På 1970-talet genomfördes en genomgripande kommunreform, då kommunerna blev större och fick ökat självstyre.

Regionfrågan blev åter aktuell 1991, då länsstyrelserna fick ett bredare uppdrag, bland annat som drivande kraft i den regionala utvecklingen. Samma år, 1991, tillsattes två statliga utredningar. Den ena, Regionutredningen, fick i uppdrag att utreda den regionala nivåns utformning i Sverige. Den andra, Västsverigeutredningen, skulle utreda länsindelningen i Västsverige. Nu var det ökade internationella samarbetet mellan olika regioner, inte minst i Europa och EU, ytterligare en drivkraft för att stärka den regionala nivån i Sverige.

Före regionbildningarna fanns två administrativa nivåer i Sverige, den statliga och den kommunala. I Regeringsformen (grundlagen) sägs numera: ”I riket finns kommuner på lokal och regional nivå.”  (D.v.s. landsting och kommuner.)  Den svenska offentliga förvaltningen beskrivs idag i tre ”styrnivåer” – den nationella, den regionala och den lokala. På den regionala nivån finns de politiskt styrda landstingen och de statliga länsstyrelserna. Landstingen är samtidigt jämställda  kommunerna som utgör den lokala nivån – men är inte överordnade och har helt andra uppgifter.

uiqt|wBtiz{5|pwzH%vozmoqwv5{mtiz{5|pwzH%vozmoqwv5{muiqt|wB%wmjjzmlis|qwv5%vozH%vozmoqwv5{m%wmjjzmlis|qwv5%vozH%vozmoqwv5{muiqt|wBxw{|H%vozmoqwv5{mxw{|H%vozmoqwv5{m