Denna webbplats använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare, därför kan vissa saker se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Sverigefinnar – nordens största språklig minoritet

Forskarna tvistar om vilka som har befolkat nuvarande Sverige först, om det har varit finska grupper eller samiska grupper som har invandrat till Finnmarken. Vad vi vet med säkerhet är att Sverige och Finland var en och samma stat sedan 1100-talet framtill 1809 då Ryssland ockuperade den finska delen av landet.

Forskarna tvistar om vilka som har befolkat nuvarande Sverige först, om det har varit finska grupper eller samiska grupper som har invandrat till Finnmarken. Vad vi vet med säkerhet är att Sverige och Finland var en och samma stat sedan 1100-talet framtill 1809 då Ryssland ockuperade den finska delen av landet.

Svenska var administrationsspråket, men på 1500-talet påbörjade Gustav Vasa en reformation med hänvisning till den Lutherska religionen och detta innebar stora förändringar för den svenska kyrkan. Med ett öppet brev den 20 april 1542 förklarades att all ödemark och områden som saknade fast bosättning var statens egendom. Stora markarealer som tidigare hade varit i kyrkans ägo fördes över till staten. Samtidigt började Gustav Vasa en bosättningspolitik för hela landet. Av någon anledning var Savolax i östra Finland överbefolkad. På uppmaning av svenska kungen genomfördes stora folkförflyttningar inom dåvarande Sverige. Målet var att alla områden skulle ha fast bosättning.

Den Lutherska reformationen innebar bland annat att predika på” folkets språk” i stället för latin som man hade gjort tidigare. Detta ledde till att en helt finskspråkig församling bildades i Stockholm 1533, som fortfarande är verksam. Den första kända boken på finska gavs ut 1543 och trycktes i Gamla stan i Stockholm av Mikael Agricola.

Efter separationen 1809 var det flera områden i Sverige, bland annat i Värmland, där finskan dominerade i flera byar. Detta har noggrant beskrivits i reseböcker av den finländske författaren Carl Axel Gottlund som under 18 år reste runt i landskapet. Han var också med i en så kallade ”pälsmössa delegation” bestående svenska och norska bönder som krävde att finskan skulle bli administrations- språk i Värmland

Laestadianismen verkar i första hand i Tornedalen och är en rörelse inom svenska kyrkan. Än idag fortsätter de att predika på finska på sina bönemöten, men rörelsen har under samhällstrycket börjat tappa mark i den nya generationen.

Båda världskrigen har påverkat minoriteternas situation i hela Europa. Den äldsta finska föreningen som bildades i Stockholm 1894 fick ett märkbart tillskott av flyktingar från Finland i samband med inbördeskriget och första världskriget 1918.

Efter andra väldskriget fick Tornedalingar användning av sitt språk, meänkieli, i samband med bl a mottagande av s.k. krigsbarn från Finland. Ett annat område blev som instruktörer, tolkar för nytillkomna finnar, inom den svenska industrin som hade ofantlig stort behov av arbetskraft.

Det första avtalet om fri rörlighet av arbetskraft i norden tecknades 1954. Avtalet fastslog rätten att använda finska i kontakt med myndigheter i Sverige.

Sverigefinska riksförbundet bildades 1957 för att bevaka de finskspråkigas intressen i landet.

Under 60-talet börjar språkfrågan bli central i diskussioner med kommuner och framför allt i skolor. Den svenska assimilationspolitiken som började redan på 1840-talet, hamnar i konflikt med nytillkomna finnar, som inte kan förstå att finska språket kan förbjudas.

De första eftergifterna i den svenska assimilationspolitiken kom först på 1970-talet. Det var inte längre straffbart att prata finska på rasterna och kommunerna fick möjlighet att starta tvåspråkiga klasser i skolorna.

Återvandring till Finland började i stor skala i mitten av 70-talet. De som hade bestämt sig för att stanna i Sverige tog upp kampen om rättigheter för det finska språket. Kampen fördes i skolorna i varje kommun för sig och fick påbörjas på nytt varje höst. Det ledde inte till någon varaktig lösning i frågan. Till slut insåg man att man måste agera på bred front. En omfattande och intensiv diskussion startade inom sverigefinska riksförbundet. Frågan som i första hand diskuterades i akademiska kretsar var, vad är en minoritet. Vi från Göteborg med stöd av Västra Götalandsdistriktet inom förbundet, förde fram en definition som sa att det räcker om det finns en folkgrupp som är välorganiserade och anser sig utgöra en minoritet. Alla skulle själva välja om de ville tillhöra minoriteten eller ej. De som hade bildat familjer och hade bestämt sig att stanna i Sverige stödde kravet om språkliga rättigheter för det finska språket som garanterades i svensk lagstiftning.

Frågan hamnade på sin spets på Sverigefinska förbundets kongress 1987 i Eskilstuna. Förbundsledningen hade velat gå mer försiktigt fram med frågan, men när man såg opinionsläget bland deltagarna beslutade man bordlägga frågan för ytterligare beredning till nästa kongress. Den kongressen hölls i Umeå 1990. Ett antal arbetsgrupper tillsattes och total enighet nåddes om att Sverigefinnar utgör en nationell och språklig minoritet som bör erkännas av den svenska staten.

För att få ytterligare tyngd bakom kravet att erkänna den sverigefinska minoriteten och lagstadgade rättigheter för det finska språket, sammankallade Sverigefinska riksförbundet de övriga rikstäckande finska förbunden till gemensamma samrådsdagar i Axevalla folkhögskola. Den 7 mars 1992 antogs en gemensam resolution att erkänna den sverigefinska minoriteten och lagstadgade rättigheter för det finska språket.

Senast uppdaterad: 2021-01-27 13:46