Ingrid Elam: Kulturpolitikens skugga

Den som följer med i undersökningar av medborgarnas kulturvanor kan konstatera att de förändras förvånansvärt lite över tid. Teaterbesöken går ner något, dans ökar, eget hantverk är på uppgång och så mycket som 60 % av befolkningen har läst minst en bok i månaden. Det handlar om små förändringar, ett par procentenheter upp och ner från år till år.

Ur statistiken växer helhetsbilden av ett land med ett stort och varierat utbud av konstnärliga uttryck och en befolkning med stabila vanor där kulturkonsumtion och eget skapande är en självklarhet. Det är när man tittar närmare på detaljerna som skuggorna syns: politiska beslut om fritt inträde på museer ger stort utslag, besöken ökar kraftigt. Biblioteken, som länge haft en nedåtgående trend pekar sedan ett par år uppåt, även där är den fria tillgången en förklaring. Båda ökningarna är glädjande, men de har också en baksida: dyra evenemang ligger still eller dippar något. Det finns uppenbarligen en gräns för hur mycket man är beredd att betala för kultur. Den som gått med hela familjen på rockkonsert eller opera vet vilka hål det gör i hushållsbudgeten.

Den mörkaste skuggan syns nu inte i statistiken över kulturvanor i Sverige, den vilar över de professionella konst- och kulturskaparna och framgår av Konstnärsnämndens undersökning av deras ekonomiska och sociala villkor. Mellan 2004 och 2014 ökade hela befolkningens inkomster med 18 procent. Konstnärernas inkomster ökade under samma period med 4 procent. En liten ökning alltså, men klyftan mellan konstnärerna och genomsnittet ökade mycket mer. Det finns förstås enstaka teaterregissörer, kompositörer, bildkonstnärer och författare som kan leva gott på sin konst, men särskilt bildkonstnärer, konsthantverkare, filmare och koreografer har inkomster långt under fattigdomsgränsen. Då hör också till saken att konstnärer i genomsnitt är högre utbildade och har längre arbetstider än genomsnittet av befolkningen, samtidigt som deras inkomster alltså har sjunkit från 85 % till 75 % av medianinkomsten i Sverige.

Den yrkeskår som skapar konst och kultur får det allt sämre, medan den kulturkonsumerande befolkningen får det allt bättre. Det kan inte sluta bra. Det leder för eller senare från mångfald till enfald och kulturell utarmning.

Vad bör göras?  Kulturpolitiken är till för att skapa förutsättningar för kultur. Medborgarna ska ha tillgång till konst och kultur, deras väg till aktivt deltagande i kulturlivet ska vara så jämn som möjligt, i hela landet, för alla befolkningsgrupper. Bland de sex statliga kulturpolitiska målen nämns också konstnärlig förnyelse. Det är inget fel på det målet, men om den grupp som har till yrke att förnya konsten inte kan överleva är det något som saknas, en aktiv konstnärspolitik. Det vill säga en politik som sätter upp mål och ger ekonomiska och sociala förutsättningar för konstnärers arbete.

Länge sågs de enskilda konstnärerna som en angelägenhet enbart för staten. Regionen ansvarar för stora delar av den kulturpolitik som i första hand ser till medborgarnas bästa, medan staten får ta hand om konstnärerna genom stipendier, belöningar och annat ekonomiskt stöd. Staten har tagit över den roll kungar och mecenater en gång spelade i konstnärers liv. Men på senare tid och glädjande nog har även regionen satt upp som mål att gynna nyskapande och dessutom valt att göra det genom att stödja enskilda konstnärer med stipendier. 250 konstnärer har sökt, 15 av dem får ett arbetsstipendium om 100 000 kronor. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle där konstnärer och deras arbete ses som viktiga förutsättningar för ett gott liv för alla medborgare.

Ingrid Elam

Biografi

Ingrid Elam är professor i litterär gestaltning och dekan för konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Hon har varit kulturchef på Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Under åren 2006-2012 var hon ordförande för Konstnärsnämnden.


Senast uppdaterad: 2017-10-31 09:13