Jävla lantis

Ända sedan jag var 14 år, och filmen med stort F kom, har jag behövt förhålla mig till platsen jag är uppvuxen på. Fucking jävla kuk Åmål. En helt vanlig svensk småstad, som över en natt fick ett epitet som fortfarande ger upphov till dialog var man än kommer. Jaha, är du från ÅMÅL, alltså Fucking Åmål…? Hur var det att växa upp DÄR?

Detta inlägg handlar inte om Åmål. Det handlar om alla små och stora platser. Och om vilket utrymme som ges för olikhet på dessa. Inte bara i Västra Götaland och inte bara i Sverige.

I en tid när den allmänna debatten kommit att handla om "skräp-ytor", om murar och om rädsla för nya landsmän och kvinnor, önskar jag att ställa frågan om vilka värderingar som odlas var. Är staden verkligen den öppna och frispråkiga, toleranta och kreativa, och landsbygden det motsatta?

Inte sällan får vi höra att främlingsfientlighet, obildning och bakåtsträvan karaktäriserar landsbygden, medan staden andas akademi, kulturliv och öppenhet. Den generaliserade bilden av stad och landsbygd ger oss vissa bås att placera oss själva och våra medmänniskor i. Den "misslyckade" kategorin är männen som stannar hemma i landsorten, aldrig skaffar sig utbildning och förblir i sina snäva domäner. De "lyckade" är kvinnorna, de som lämnar hembyn, utbildar sig, gör karriär och bor i staden, där de lever mer jämställt och väntar med att föda barn tills de är närmare 40, för att sedan bli en del av kultureliten.

För mig var det självklart att flytta från Åmål. Inte för att jag ogillade hemstaden, men för att det fanns en iver att upptäcka också andra platser i världen. Jag flyttade till London, Hällefors och Malmö. I Malmö kom jag att bo i nio år. I linje med statistiken blev jag storstadsbo. Jag utbildade mig och jobbade med stadsutveckling och innovation i miljonprogramsområden. De områden som ofta (och många gånger helt felaktigt) får symbolisera stadens baksidor: fattigdom, segregation, våld. Man kan lika gärna illustrera stadens baksidor med de segregerade villaområdena, med ekonomisk ojämlikhet i överklassområdena och med ofrihet och bakåtsträvan i den elitistiska bostadsmarknaden, eller i den överdrivna omsorgen att placera sina barn i "rätt" skola.

Staden är lika öppen och instängd som var och en av oss gör den till.

För två år sedan gick jag emot statistiken. Jag flyttade från Malmö till Træna, Norges tredje minsta kommun. En ö med 500 invånare, ett par timmar ut i det norska havet, på polcirkeln. Där fick jag jobb som utvecklingschef. Min fördom var att lokalbefolkningen skulle ha fördomar om mig och inte helt och hållet acceptera mig förrän jag visat att jag, som kom från storstaden, faktiskt dög. Jag trodde också att utvecklingsklimatet och innovationsandan skulle vara trögare. Men det var jag som var den inskränkta. Öbefolkningen var nämligen väldigt öppna för nya folk och idéer och ivriga på att lära känna, bjuda in, och välkomna mig i gemenskapen. Min förhandsbild att glesbygden var skeptisk, svårflirtad och onyfiken fick jag snabbt justera.

Landsbygden, eller i detta fall kustfolket, är som havet, både öppet och inbjudande.

Här längs Norges nordliga kust har vi ett pärlband av småsamhällen, pyttesmå, men väl så levande. Kommunerna i Norge är jämfört med Sverige fler och mindre, demokratin närmare folket. Det gör att engagerade människor kan påverka på plats. Vår kommun är inte större än att hela befolkningen ryms i gympahallen. Och alla är med i samma Facebookgrupp, så man når enkelt ut med både information och dialog. Och några grundläggande samhälleliga värden som man glömt av i storstaden är den självklara delningsekonomin. Det finns på ett sätt redan Uber här, alla samåker med varandra när man behöver dra in till fastland.

Toolpool funkar eftersom dörrarna står öppna och man vet vem som har vad. Hus, bilar och båtar lånas ut. Cirkulär ekonomi är inget som diskuteras, däremot sker det.

Kultur och turism är andra exempel på vad som frodas på de allra minsta platserna. Varje år är vi på Træna med om en super-urbanisering. Vi växer dramatiskt och tiodubblar befolkningen under en intensiv festivalvecka. Alla vill dra ut till den lilla ön, flera timmar från fastland för att uppleva den senaste musiken, gourmetmaten och festa i rå natur. Ön blir plötsligt en liten storstad, där man möter journalister och kändisar på gatan. Människor pratar alla möjliga språk, och en pride-parad tågar självsäkert genom byn.

Att landsbygden skulle vara inskränkt är svårt att tänka när man befinner sig mitt i detta. The Guardian har listat festivalen som en av de 10 mest spektakulära i Europa. Det kan alltså ske spännande kulturarrangemang med internationell spännvidd också på de allra minsta platserna.

Om vi ser på landsbygden och på småstäder som inskränkta och otillåtande "skräp"-ytor, där det inte är rum för oliktänkande, och beskriver det för våra unga, då gör vi ett stort misstag. Alla platser är så öppna och toleranta, innovativa och kulturellt kreativa som vi själva gör dem.

När jag beskriver Åmål för de som frågar hur det var att växa upp där, säger jag med stolthet att jag hade en bra ungdomstid. Att vi hade en klok kulturchef som såg till att ge ungdomar och andra ivriga möjligheten att utveckla sina idéer. Han sade Javisst, varför inte när någon kom med en idé, istället för Nej det där är inte mitt bord. Och när jag beskriver Træna eller Malmö eller andra platser, så är det inte storleken som blir förklaringen på om platsen är bra eller inte. Det kan nästan alltid kokas ned till en handfull personer som är centrala för att skapa den där öppna, kreativa och utvecklande atmosfären. Inte sällan är det de små kulturenheterna i kommunerna som gör hela skillnaden.

Kanske är det just ditt bord?

Moa Björnson

Om skribenten

Moa Björnson är utbildad kaospilot, uppvuxen i Åmål. Hon jobbar nu som utvecklingschef i ö-kommunen Træna i norra Norge och har tidigare jobbat med stadsutveckling i Malmö.
Hemsida: www.tenktraena.no
E-post: moa.bjornson@trana.kommune.no
#træna #tenktræna


Senast uppdaterad: 2017-10-18 12:26