Kan samverkansmodellen provocera fram en livlig och bred kulturdebatt?

KLYS, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, samlade i förra veckan företrädare från hela kulturlivet till en nationell träff om samverkansmodellens betydelse för de enskilda konstnärerna – särskilt avseende kvalitetsbegreppet. Sedan min förra krönika har vi kunnat se hur samverkansmodellen diskuterats mer än någonsin sedan den infördes för fem år sedan. Den budgetnedskärning som beslutades i december har mött sådant motstånd att kulturministern i vårbudgeten beslutat om återbetalning av 15 miljoner kronor. En i sammanhanget liten summa men en viktig markering. Samma vecka som KLYS hade sitt arrangemang träffade ministern kulturpolitiker från alla regioner i Sverige och ställde sig enligt uppgift positiv till modellen. Det kanske ljusnar vid horisonten.

Det är vid kris som någonting nytt kommer till. Denna gamla sanning är lätt att ta för given. Ändå så utgår vi oftast ifrån att det är när alla är sams som utvecklingen går framåt. Det är på sätt och vis sant, men då verkar vi utifrån ett samförstånd om vad som är bra och vettigt att göra. Krisen visar på splittring; olika uppfattningar, olika förförståelse och olika mål. Men det är ur den som nya krafter kan komma när vi väl blir överens.

I en av paneldiskussionerna under KLYS-mötet kom vi att diskutera politikernas ansvar och agerande utifrån principen om armlängds avstånd. Flera exempel nyligen visar på politiker som inte respekterar konsten och konstnärerna när det gäller enskilda konstverk eller styrning av konstinstitutioner. Vi vet inte hur det till slut kommer att gå i Kalmar med deras arkitekturprisbelönade museum men Carolina Falkholts konstverk i Nyköping, som först täcktes över efter ett beslut i kommunen, har nu tagits fram i ljuset igen och blivit en integrerad del av den skola där det satts upp.

Hur mycket vi än kan tycka illa om bristen på respekt för en enskild konstnärs verk så ger vårt demokratiska statsskick oss alla rätt att agera politiskt inom givna ramar. Principen om armlängds avstånd är just en princip, alltså inte en lagparagraf. Den ska användas för att visa respekt för konstens självständighet. Men det är också så att den inte ska användas när vi vill ha kraftfulla kulturpolitiska markeringar, som till exempel att fler ska bli en del av ett aktivt och jämlikt kulturliv. Principen måste alltså bli en del av ett förhållningssätt som bygger på kunskap och förståelse för både konst och politik. Det kräver en process bland alla kulturpolitiskt aktiva över hela landet i dialog med konstnärerna och de sakkunniga inom kulturen.

Vad samverkansmodellen åstadkommit är att makten över gott och väl en miljard av statliga medel har överantvardats till den regionala nivån men också att kulturplaner på regional och kommunal nivå nu tas fram över hela landet. Det senare har hittills visat sig vara den stora förändringen. Därigenom blir den lokala politiken aktivt inblandad vilket skapar förutsättningar för ett brett deltagande och förståelse för villkoren för konst och kultur i vårt samhälle. 

Denna process har just börjat. Förståelse för konst och kultur börjar nu växa fram i vidare kretsar än kanske någonsin förr. Rimligtvis befinner vi oss alltså i en fas av olika uppfattningar, olika förförståelse och med olika idéer om målen för konst och kultur. Det vill säga – splittring och konflikt. Inte konstigt att känslorna svallar höga i Kalmar, Nyköping eller för något år sedan i Borås när teaterchefen avgick efter en dag på jobbet. Men vi som tror oss veta vad som är bäst och förståndigast att tycka ska inte bara förfasa oss över okänsliga ingrepp och övertramp på principen om armlängds avstånd. Resultatet av konflikten i Nyköping lovar gott liksom utvecklingen i Kalmar där föreningen som driver museet haft ett årsmöte, med ett sällan skådat antal medlemmar på plats, som valde en helt annan styrelse än den valberedningen föreslagit. Men då måste vi vara beredda att se konflikten som en möjlighet att få debatten om konst och kultur att skjuta fart. Inte bara bland de som redan vet allt och är en del av kulturetablissemanget utan bland alla nya ovana och nymornade invånare och politiker i kommuner och regioner som ställs inför helt nya frågeställningar.

Många av oss brukar beklaga oss över att kulturen spelar sådan liten roll valrörelsen. En lokal debatt som engagerar en bred allmänhet och en bred skara politiker är grunden för en vital kulturdebatt i valrörelserna. Därför tycker jag att vi ska hälsa fler välkomna in i engagemanget och acceptera att den nu ibland inte bygger på den förförståelse av konst och kultur som vi själva har. Målet ska vara att debatten i sig skapar en bättre jordmån för en kraftfull kulturpolitik i framtiden.

Staffan Rydén
Kulturchef
Västra Götalandsregionen


Senast uppdaterad: 2017-10-18 12:30