Webbplatsen använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare. Vissa saker kan se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Så mår Västerhavet

En person står och tittar i havet med en undervattenskikare

Klimatförändringar, föroreningar, överfiske och främmande arter – hoten mot livet i Västerhavet är många. Västerhavet mår helt enkelt inte särskilt bra. Men det finns  ljuspunkter och satsningar på miljöåtgärder börjar ge resultat.

Här kan du läsa mer om de hot som Västerhavet står inför och insatser som görs för att minska deras effekt.

Plast är det vanligaste skräpet i alla världens hav. Ofta är skräpet produkter som bara använts en gång, som olika sorters förpackningar, och som kommer från enskilda konsumenter.

Bohuskusten är särskilt utsatt för plastskräp. Det beror främst på den Jutska strömmen som för med sig plast och annat skräp från Nordsjön och spolar upp det på våra stränder. Varje år dör eller skadas tusentals sjöfåglar, fiskar och sälar för att de har trasslat in sig eller fastnat i fisknät, förpackningar eller annat skräp. Många djur misstar också skräpet för mat, och dör av svält med magen full av människans avfall.

I havet bryts plasten ner till mindre bitar, så kallad mikroplast. När mikroplasten äts upp av fiskar kan några av de kemiskt laddade mikroplasterna arbeta sig upp i näringskedjan, och hela vägen till den fisk vi äter.

Många insatser görs för att plocka och samla upp det skräp som hamnar på Västkusten. Bland annat ordnas strandstädningar och insamling av gamla fiskeredskap, så kallade spökgarn. Men för att göra något åt själva problemet måste åtgärder göras tidigare i processen, genom att producera mindre plast och återvinna mer. Hela 80 procent av all plast i havet har sitt ursprung på land.

Läs mer om plast och nedskräpning

Plast, sopor, skräp (havet.nu)

Tio fakta om plast i havet (Västkuststiftelsen)

Plast i havet (Göteborgs universitet)

Klimatförändringarna påverkar Västerhavet. Yttemperaturen har ökat markant de senaste årtiondena. Uppvärmningen här har gått snabbare än den i genomsnitt gjort på global nivå. Det innebär att kallevande arter får det svårare att leva kvar och förflyttar sig norrut. Men vi ser också att varmlevande arter som tonfisk och havsabborre blir en allt vanligare syn längs västkusten. Varmare vatten ökar även risken för algblomningar.

Högre koldioxidhalt i atmosfären innebär även att havet blir surare. Havsförsurning drabbar särskilt djur som bildar skal, som räkor, musslor och humrar. Även andra organismer påverkas av en surare miljö i havet.

Klimatförändringarna bidrar även till en lägre salthalt i havet. Men det har inte drabbat Västerhavet nämnvärt ännu, trots att nederbörden i området har ökat.

Läs mer om klimatförändringarna och havet

Klimat i förändring (havet.nu)

Klimat - avgörande betydelse för livet i våra vatten (Sveriges vattenmiljö)

Havsförsurning (Havs- och vattenmyndigheten)

I många avseenden är miljögiftssituationen i Västerhavet bättre än i Östersjön, men utvecklingen går åt fel håll för vissa miljögifter. I Kattegatt ökar halten av kvicksilver i torsk, och koncentrationen av det perfluorerade ämnet FOSA och arsenik är högre i sill i Västerhavet än i andra havsområden. Glädjande nog har dioxinhalten i sill från västkusten minskat sedan 1990-talet, och ligger idag under gränsvärdet för att den ska kunna ätas utan restriktioner.

Ett allvarligt problem är de höga halterna av organiska tennföreningar från båtbottenfärger. Trots att detta mycket giftiga ämne är förbjudet sedan 1990-talet på mindre fartyg och båtar, både i Sverige och EU, återfinns gifterna fortfarande i sediment från farleder, hamnar och naturhamnar.

Tributyltenn och andra organiska tennföreningar har länge använts som tillsats i båtbottenfärger. De organiska tennföreningarna som använts i bland annat båtbottenfärger är giftiga redan i mycket låga koncentrationer, och kan ge upphov till allvarliga skador på det marina livet. Analyser av sediment och snäckor från svenska kust- och havsområden, hamnar och marinor visar i många fall på mycket höga värden, men tack vare förbudet mot att använda båtbottenfärger med dessa ämnen har halterna minskat under senare år.

Läs mer om miljögifter

Miljögifter (havet.nu)

Miljögifter (Sveriges vattenmiljö)

Miljöfarliga ämnen (Havs- och vattenmyndigheten)

Näringsämnen i form av kväve och fosfor finns naturligt i miljön men när extra näringsämnen tillförs i vattnet på grund av mänskliga aktiviteter kan övergödning uppstå. När det gäller övergödning är situationen på västkusten inte lika allvarlig som i Östersjön. I Västerhavets inre kustvatten finns dock områden som uppvisar övergödningssymptom, särskilt drabbade är grunda vikar där vattenutbytet är begränsat.

Sommartid kan övergödning leda till massförökning av växtalger, så kallad algblomning. Kraftig algblomning kan påverka badvattenkvaliteten och i vissa fall påverka människors hälsa.

Tillförseln och halterna av kväve har minskat sedan 1990-talet, vilket tyder på att genomförda åtgärder har haft effekt.

Läs mer om övergödning

Om övergödning (havet.nu)

Så mår våra vatten – övergödning (Sveriges vattenmiljö)

Övergödning (Havs- och vattenmyndigheten)

Överfiske orsakar stora problem för ekosystemet i Västerhavet. För många fiskarter är statusen dålig. De fiskarter som är särskilt drabbade av överfiske är de som har långsam tillväxt och låg produktivitet, ofta rovfiskar. Genom överfiske riskerar inte bara fiskarna att blir färre, de kan också bli mindre eftersom fisket fångar de största individerna. Ett hårt fiske ger effekter i hela ekosystemet, inte bara på just de arter som fiskas.

Allvarligast är situationen för torsken i Kattegatt. Att bestånden är svaga är direkt eller indirekt bidragande till att många arter är rödlistade. Förekomsten av många bottenfiskar, inklusive torsk, har minskat så kraftigt att framtiden för dessa bestånd är osäker.

Men det finns också exempel på det motsatta. Kolja, rödspätta och skarpsill i Västerhavet har visat på en positiv beståndsutveckling de senaste åren.

Läs mer om överfiske

Om överfiske (havet.nu)

Fisk och skaldjur i svenska hav och sötvatten (SLU) 

Om fiske (Sveriges Vattenmiljö)

Främmande arter kallas de arter som med människans hjälp spridits utanför sina naturliga utbredningsområden, till exempel från ett havsområde till ett annat. En del arter gör ingen skada, de kan till och med berika miljön. Andra arter räknas som invasiva, eftersom de kan orsaka stora problem.

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot den biologisk mångfalden. De kan förändra miljön eller tränga undan naturligt förekommande, inhemska arter och påverka balansen i hela ekosystem. Detta blir särskilt allvarligt om de invasiva främmande arterna påverkar arter som redan är hotade och har det svårt av andra anledningar.

Många av arterna har kommit hit som fripassagerare. De sprids genom att fartyg byter ut stora volymer barlastvattnet eller som påväxt på fartygens skrov.

Några exempel på främmande arter i Västerhavet är amerikansk kammanet, klängmanet, blåskrabba, penselhårskrabba, amerikansk hummer, stillahavsostron, svartmunnad smörbult och sargassotång.

Läs mer om främmande arter

Invasiva främmande arter (Havs- och vattenmyndigheten)

Främmande arter ett hot mot den biologiska mångfalden (Naturvårdsverket)

Främmande arter i svenska hav (Livet i havet)