Orsak
Alla människor har variationer i sin aktivitet och sitt känsloläge. Vi blir glada och aktiverar oss i situationer då vi har utsikt att nå positiva mål. I andra situationer känner vi negativa känslor och minskar vår aktivitet. Dessa variationer i stämningsläge styr vårt beteende i stor utsträckning och är nödvändigt för vårt sociala liv.
Aktivitetsnivå och känsloläge regleras finstämt av olika system i hjärnan. Hos människor som drabbas av bipolär sjukdom har dessa system hamnat ur balans och regleringen fungerar inte på normalt sätt. Hjärnan och känslolivet kan överaktiveras på ett sätt som inte utgör en normal anpassning till situationen utan får till följd att man inte längre klarar av sitt arbete/studier eller sociala liv. Man kan då tala om en sjukdom och detta kallar vi mani. På motsvarande sätt kan aktiviteten och stämningsläget sjunka på ett omotiverat och långvarigt sätt som omöjliggör normal funktion, och vi talar då om depression. Psykiska sjukdomar beror oftast på samverkan mellan ärftliga faktorer och miljöfaktorer.
De genvarianter vi får från våra föräldrar gör oss mer eller mindre benägna att utveckla bipolär sjukdom. Vi vet att ärftliga faktorer förklarar stor del av varför vissa drabbas av bipolär sjukdom och andra inte. Omkring 7 procent av förstagradssläktingar (föräldrar, syskon, barn) till personer med bipolär sjukdom har också sjukdomen. Det innebär att om en person med bipolär sjukdom skaffar barn är risken att barnet ärver sjukdomen 1 av 10. Det kan jämföras med att risken för att en person utan en nära släkting med bipolär sjukdom ska drabbas är 1 av 50.
Begreppet sårbarhet är centralt för att förstå varför vissa personer drabbas av bipolär sjukdom. Ärftlighet utgör en sårbarhet för att utveckla bipolär sjukdom. Miljöfaktorer – dvs. allt som en person utsätts för från och med befruktningsögonblicket interagerar med denna sårbarhet. Det kan vara psykologiska och sociala förhållanden under uppväxten, men också sjukdomar, fysisk miljö, belastningar under graviditet och förlossning. Ofta utlöses det första sjukdomsskovet av en tydlig stressfaktor i livet. Det kan röra sig om extremt hög arbetsbelastning, en separation eller att en nära anhörig blir svårt sjuk. Andra gånger debuterar sjukdomen spontant, det vill säga utan någon yttre stressfaktor. Bipolär sjukdom debuterar vanligen någon gång mellan puberteten och 30 års ålder.
Det kan ta lång tid innan man förstår att de känslomässiga problem som en person lider av beror på bipolär sjukdom. Den genomsnittliga tiden från insjuknande till att rätt diagnos ställs är hela 10 år. Detta beror dels på att den drabbade själv eller sjukvården inte förstår att det rör sig om en sjukdom som kräver behandling. Bipolär sjukdom kan också först tolkas som andra psykiatriska tillstånd, till exempel ADHD eller emotionellt instabil personlighetsstörning.
