Från frö till framtid – så växer Centrum för naturrestaurering fram

I växthuset på Naturbruksskolan Uddetorp odlas vilda, lokalt insamlade fröer. Till synes oansenliga, men med ett stort syfte. Fröerna som sattes i våras har nu utvecklats till plantor som väntar på att planteras ut på odlingsytorna utanför växthusen. Här arbetar Naturbruksförvaltningen med att odla upp växter och utveckla metoder för hur de kan etableras och växa, kunskap som behövs för att kunna använda arterna i naturrestaurering.

Arbetet omfattar hela kedjan från frö till frö, där olika arter testas under varierande förutsättningar för att förstå vad de behöver för att gro, växa och så småningom producera nya fröer.

Arbetet sker i nära samarbete med Göteborgs botaniska trädgård, som ansvarar för att samla in och bevara lokalt anpassade fröer i en fröbank. Tillsammans bygger vi upp den kunskap och infrastruktur som krävs för att kunna arbeta långsiktigt med naturrestaurering.

Att välja rätt arter

En viktig del av arbetet är att välja vilka arter som ska odlas. Urvalet görs utifrån flera perspektiv, från vilka växter som gynnar pollinatörer till behov i jordbrukslandskapet och samarbeten med andra aktörer.

En utgångspunkt är också att växterna ska ha ett lokalt ursprung. För att naturrestaurering ska fungera i praktiken behövs fröer som är anpassade till de miljöer där de ska växa och där de har utvecklats i samspel med övriga arter i ekosystemet. Fröer från många av våra inhemska arter finns i dag inte tillgängliga, vilket gör arbetet med att samla in och odla dem ännu viktigare. 

I den första omgången odlas ett 15-tal arter, bland annat ängsväxter och arter som passar i naturbetesmarker och blommande åkerkanter. Ungefär hälften av arterna är sårbara eller hotade. Urvalet är medvetet brett för att både kunna testa och utveckla odlingsmetoder och samtidigt möta behov från framtida användare. Just nu växer plantor upp i växthuset och förbereds för utplantering senare i sommar.

– Det här är bara första omgången. Långt ifrån allt är insamlat än, det tar tid, säger Rosa Goodman, utvecklingsledare vid Naturbruksförvaltningen.

Arter som odlas i den första omgången:

Slåttergubbe, vanlig backsippa, kärleksört, blodnäva, gullviva, fältvädd, kustgentiana, backtimjan, mörkt kungsljus, hedjohannesört, mörk lungört, rödblära, gulvial, ljungögontröst och slåtterfibbla.

Att lära genom att testa

I växthuset pågår ett systematiskt arbete med att ta reda på vad olika arter behöver. Odlingsförsök görs med olika typer av jord och täckmaterial, som sand, perlit, vermikulit eller inget täck alls. Även hur tätt växterna står testas, eftersom det påverkar hur de utvecklas.

– Vi testar olika metoder för att se vad som fungerar bäst för olika arter, säger Rosa.

Arbetet sker i små steg där resultat följs upp och jämförs. Vissa arter är lättare att odla, medan andra kräver mer tid och tålamod. Det gör att varje odling blir en viktig del i att bygga upp kunskap.

Vissa arter är också särskilt känsliga och kräver specifika förutsättningar, till exempel näringsfattiga eller sandiga miljöer. För dem skapas särskilda odlingslösningar för att efterlikna deras naturliga växtplatser.

Varje art kräver sin egen metod, och kunskapen byggs steg för steg genom praktiskt arbete och uppföljning. Även nästa fas, när växterna ska ut på friland, blir en viktig del i lärandet.

– Vi har mycket att lära oss, konstaterar Rosa. Att odla frön från vilda växter skiljer sig helt från odling av kulturväxter. När vi odlar tomater vill vi ha de största plantorna. När vi odlar vete på en åker vill vi att alla plantor ska utvecklas samtidigt. När vi odlar vilda växter vill vi däremot inte påverka den genetiska mångfalden, därför måste vi även ta med de plantor som gror långsammare och samla in frön allteftersom de mognar under flera veckor. Naturligtvis är denna typ av odling en kompromiss, och odlingen kommer alltid att ha en viss påverkan.

Från växthus till landskap

Nu när plantorna blivit tillräckligt stora ska de planteras de ut på särskilt förberedda odlingsytor där de ska fortsätta växa och producera nya fröer under flera år. 

Inför utplanteringen förbereds marken noggrant för att ge växterna bra förutsättningar. Marken täcks för att minska konkurrensen från ogräs och underlätta skötsel och insamling av fröer.

– Dessa förhållanden är något artificiella, men vi vill att växterna ska trivas och ge stora skördar. Arbetet behöver också vara praktiskt genomförbart, både i tid och resurser, och utformas så att fröerna senare kan användas i olika typer av restaureringsmiljöer.

Samtidigt planeras odlingen långsiktigt. Växterna ska stå kvar på samma plats under flera år för att kunna etablera sig och ge återkommande skördar av fröer. 

Arbetet på Uddetorp är fortfarande i ett tidigt skede, och varje odlingssäsong bidrar med ny kunskap. När plantorna etableras på friland fortsätter lärandet med att successivt bygga upp både metoder och kapacitet för att kunna producera fler arter i större skala.

– Vi är bara i början. Nu handlar det om att fortsätta testa, följa upp och bygga upp odlingen så att vi kan få fram fler arter och mer fröer framöver, säger Rosa. Vi behöver också ta oss tid att dokumentera metoderna i protokoll och gör dem tillgängliga för andra.