Ny forskning belyser hinder för äldre på nätet – stöd är avgörande
Äldre personer med synnedsättning kan uppleva stora svårigheter när de använder internet, och löper risk för digitalt utanförskap. Det visar en enkätstudie som i juni publicerades i tidskriften Disability and Rehabilitation: Assistive Technology. Tove Söderberg, arbetsterapeut och synpedagog på Syncentral Göteborg är en av författarna.
Berätta vad ni undersökt i studien?
– I mitt kliniska arbete jobbar jag bland annat med att göra synanpassningar på datorer eller smarta telefoner, ofta åt patienter i åldersgruppen 65-75. Det här är verkligen en aktiv grupp som vill vara självständiga och i den här studien ville jag titta på hur de använder internet och vad de isåfall tycker är svårt. 948 fick enkäter, 413 svarade.
Vad kom ni fram till?
– Det var slående att många använder internet mycket trots att de tycker att det är svårt. Men de behöver mycket stöd och det skapar frustration att inte kunna vara självständiga och delaktiga, flera kände ett digitalt utanförskap. Många beskrev problem med att navigera på webbplatser, hitta rätt information och hantera komplexa digitala tjänster. Flera upplevde också att designen kunde vara rörig eller visuellt störande. Andra uttryckte att de saknade tillräcklig kunskap eller kände sig osäkra på hur digitala tjänster fungerar.
Vad får en sån här studie för betydelse i kliniskt arbete?
– Den visar dels att det behövs mycket stöd och träning i aktivitet. Det kan vara så att vi har gjort anpassningar i telefonen, att man styr den mer med rösten, eller aktiverar förstoringsglaset, men sen behöver man också träna på det viktiga. Om det är att beställa hem matvaror måste man träna på det flera gånger. I vår vårdprocess tänker vi redan att vi vill lägga mycket tid på träning i aktivitet, så det här blev på sätt och vis en bekräftelse på att vi redan gör rätt. Men sedan är ju det här ett större samhällsproblem också, att många sidor trots lagkrav inte är tillgänglighetsanpassade.
Hur får forskningen nytta för patienterna?
– Jag har redan presenterat det här resultatet lokalt hos oss och regionalt. Kunskap behöver också spridas nationellt. Den här målgruppen behöver ett kontinuerligt stöd som kräver ganska mycket av oss som vårdgivare, men även kommuner och andra myndigheter och frivilligorganisationer. Det här är ett gemensamt ansvar där flera instanser behöver samarbeta. Jag hoppas att forskningen bidrar till ökad medvetenhet om att digital inkludering är en jämlikhetsfråga och att resultaten kan bidra till att utveckla bättre stödinsatser, mer personcentrerad rehabilitering och mer tillgängliga digitala tjänster.