Moa Ranung på Riksantikvarieämbetet om Digitala museilyftet
Vad händer med kulturarvet när museernas samlingar blir digitala? Och vad avslöjar AI om de berättelser som redan finns inbyggda i dem? I en intervju berättar Moa Ranung på Riksantikvarieämbetet om Digitala museilyftet, den nya e-kursen som ska ge museisektorn ett gemensamt språk för digital omställning.
Riksantikvarieämbetet lanserade i april Digitala museilyftet. Det är en e-kurs i åtta delar om digitalisering av kulturarv och digital omställning. Den riktar sig till alla roller på museer, inte bara de tekniskt inriktade, och ger ett gemensamt språk för att prata om och driva digitaliseringsarbete.
Moa Ranung på Riksantikvarieämbetet ledde arbetet med att ta fram utbildningen och vi har ställt några frågor till henne om den.
Vad digitaliseras egentligen – föremålen eller berättelserna om dem?
Digitala museilyftet lyfter frågan om vad det faktiskt innebär att göra kulturarv digitalt tillgängligt. Men det kan vara lätt att fastna vid tekniken – scanning, metadata, FAIR-principerna. En mer svårfångad fråga är om digitalisering också kan förändra vad samlingen betyder. Vad tänker du och kan man få svar på det i kursen?
– Ja, det är lätt att tänka att digitalisering mest handlar om teknik, när det egentligen handlar lika mycket om verksamhetsutveckling och om vad man faktiskt vill uppnå. Digitalisering är ju ett verktyg, inte ett mål i sig, så man behöver först fundera över vilken nytta man vill skapa och vilka man vill nå. Digitala museilyftet tar upp mycket på det här temat, att digitaliseringen kan stärka museets verksamhet och samlingar genom att göra dem tillgängliga i nya sammanhang och för nya målgrupper.
Ett exempel kan vara ett museum som publicerar ett foto av ett föremål online och sedan lägger till metadata som berättar om föremålets historia och sammanhang. Om museet sedan länkar vidare föremålet till andra kulturarvsföremål eller företeelser online, så blir föremålet en del av en större berättelse. Det kan förändra hur både museipersonalen och publiken förstår samlingen. Dessutom öppnar det upp för andra att bidra med ny kunskap och alternativa perspektiv på samlingen.
Är AI en möjlighet, ett hot – eller kanske en spegel?
Kursen tar upp möjligheter och utmaningar med artificiell intelligens i relation till kulturarv. Men frågan kanske inte bara handlar om vad AI kan göra med museernas samlingar, utan vad AI-användningen avslöjar om vilka urval och prioriteringar som redan finns inbyggda i hur museer dokumenterat och beskrivit objekten. Vad tror du att en AI-genomgång av en museisamling skulle säga om institutionen?
– Ja, en utmaning när man använder AI är så kallad bias. AI-bias betyder att ett AI-system ger ett resultat som på något sätt blir snedvridet eller orättvist. Det beror på att det resultat som presenteras när man använder tekniken alltid bygger på de datamängder som man har tränat systemet på. Om ett museum historiskt främst dokumenterat vissa grupper, miljöer eller berättelser så kommer AI-systemet också att utgå från det perspektivet. Så om man låter ett AI-system gå igenom museets samling så kommer man nog få syn på vilka tankesätt och värderingar som präglat verksamheten genom åren, samtidigt som man kanske också kan få syn på hur tolkningen av samlingen förändrats över tid.
Har din organisation ett gemensamt språk för digital omställning – eller pratar ni förbi varandra?
En av e-kursens explicita ambitioner är att ge medarbetare ett gemensamt språk för digitalisering, oavsett roll och teknisk bakgrund. Det är en ovanligt ärlig formulering. Hur ser det ut hos er – finns det en delad förståelse för vad digital omställning faktiskt kräver, eller är det fortfarande en fråga som ägs av några få?
– Som de allra flesta organisationer är vi mitt i en resa där. Jag upplever att digitalisering har blivit en alltmer integrerad del av verksamheten, och att fler ser hur frågorna hänger ihop med deras eget arbete och verksamhetens mål. För att komma dit är jag övertygad om att ledarskapet spelar en viktig roll. Samtidigt är digitalisering ett maraton, inte en sprint. Bara för att man har tillräcklig kunskap idag betyder det inte att man har det imorgon. Jag tycker att Digitala museilyftet tar upp detta på ett fint sätt – att det handlar om att bli en lärande organisation som vågar testa nya arbetssätt och där det också är okej att misslyckas längs vägen.