Fysioterapeuten möter patienten med nyfikenhet

Det är trettio år sedan hon gjorde sin första arbetsdag på habiliteringen. Det har blivit några år på andra håll, bland annat i ett kommunalt team för funktionsnedsättningar. 

Men Elisabet Nilsson har återvänt. Och även om en hel del förändrats inom habiliteringen genom åren, både i arbetets upplägg och i kunskapen det baseras på, handlar det för henne fortfarande om samma sak. 

– Nyfikenhet har alltid varit utgångspunkten när jag jobbar. Vem är det jag träffar, vilka är behoven och hur ser vägen ut framåt? Här har man tid för varje patient och hinner lyssna. Ingen människa är sin diagnos, utan en person med tankar, drömmar och behov.

Till henne kommer patienter med rörelsenedsättningar till följd av exempelvis cerebral pares, ryggmärgsbråck, förvärvade hjärnskador eller andra diagnoser som påverkar rörelseorganen. 

Som fysioterapeut hjälper hon till med att utarbeta en plan för att utveckla och använda motoriska förmågor, alltid med utgångspunkt i den enskilda patientens förutsättningar. 

– Om en patient vill börja träna så brukar jag föreslå att vi börjar med att titta på vardagen. Finns det något som går att bygga på och utöka eller är det en helt ny vana som ska etableras? Det vet nog alla hur svårt det kan vara. Då pratar vi igenom saker som hjälpbehov, ekonomiska förutsättningar för träning och tidsåtgång, säger hon.

Följande dag väntar ett möte med en patient som har cerebral pares. En diagnos som kan göra musklerna spända och svåra att styra.  

Elisabet kan hjälpa till att stretcha och töja, men även undervisa i hur rörelse kan ske i vardagen. En genomgång som kan ta ungefär en timme, och ofta leder till många samtal.

– Det är klart att man pratar mycket på den tiden. Det var en gång en psykolog som sa till mig att du får ju veta mer om patienterna än vad vi får. Man kommer nära patienten på ett lite annat sätt när kontakten även är fysisk. 

Fysioterapeuterna jobbar ofta tillsammans med arbetsterapeuterna inom habiliteringen. Det kan handla om att anpassa rullstolar, hitta positionering i vila för att avlasta kroppen och samverkan kring patienter med svår smärtproblematik. 

För patientgruppen med hög muskeltonus, alltså en ökad spänning i musklerna, finns ett etablerat samarbete med tonusmottagningen på Högsbo sjukhus. Tre gånger om året förlägger även Ortopeden vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset sin mottagning på Habilitering Göteborg för rond av patienterna. Då medverkar ortopedingenjör och habiliteringsläkare på plats.

Närstående är en viktig pusselbit

Smärta är vanligt förekommande hos många av habiliteringens patienter. Därför är en återkommande uppgift för en fysioterapeut här att göra smärtkartläggningar, vilket kan vara svårt när en patient inte har ett verbalt språk. 

Då blir omgivningen avgörande. 

– Det kan vara närstående eller assistenter som behöver hjälpa oss att förstå vad vissa beteenden står för, så att vi kan förstå när en patient har ont. 

Att gå till botten med det är lika viktigt som att patienten och dess omgivning får hjälp att förstå funktionsnedsättningen, säger hon.

– Jag kan göra hur många fina träningsprogram som helst, eller rekommendera specialanpassade redskap. Men grunden är förståelsen för funktionsnedsättningen och syftet med träningsprogrammet eller hjälpmedlet, annars blir det inte använt eller utfört. Det har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen och har vid många hembesök fått ta med mig redskap som parkerats i garderoben.  

När är ditt jobb som roligast?

– Det finns nog ingen gång som jag känner mig så mycket fysioterapeut som när jag går iväg med min goniometer och gör en CPUP, säger hon och skrattar. 

Förklara!

– CPUP är ett uppföljningsprogram för personer med cerebral pares där vi jobbar med att förebygga komplikationer som kan uppstå på grund av diagnosen. Vi följer bland annat hur rörliga lederna är, hur mycket man kan böja och sträcka. Då använder vi en goniometer. Att mäta vinklar lärde vi oss redan första terminen på utbildningen, och det är något som har hängt med genom hela yrkeslivet.