Lek – starten på allt i specialpedagogens arbete

Sofia Hörder håller i en inplastad bild på en brun hund. När hon ska ta emot i väntrummet brukar hennes patient få det lilla kortet i handen. I korridoren sitter bilder på djur vid varje mottagningsrum. 

– När vi går i korridoren och letar efter en likadan bild får vi många tillfällen att samspela och skapa kontakt. Det är även ett tillfälle att öva på att exempelvis peka eller benämna ord, berättar hon. 

I mottagningsrummet på barn- och ungdomshabiliteringen träffar hon sina patienter, vilket främst är små barn med autism och deras föräldrar. Specialpedagogens första uppgift är att göra en kartläggning och skapa sig en bild av barnets förmågor och svårigheter, gärna i relation till föräldrarna. 

Därefter bygga från grunden: lek och socialt samspel. Där finns ingångar till lärande och utveckling. 

– Jag träffar ofta barn som inte tar initiativ eller varierar sin lek. De kan fastna i att sortera leksaker, alltid leka på samma sätt eller lämna leken, säger hon. 

För att utveckla nya färdigheter inom lek och samspel behöver barnet öva i sin vardag. Här spelar föräldrarna en avgörande roll, säger Sofia Hörder. Tillsammans med dem sätter hon upp mål. De ska inte vara för svåra eller otydliga och behöver inte vara stora. 

Men alltid utgå från något som barnet visar intresse för.

– Det är viktigt att det är lustfyllt och att leksakerna kan leda till utvecklande lek. Det kan vara djur, duplo, bilar, dockor, böcker, pussel och köksleksaker. Gärna med dubbla uppsättningar för att underlätta samspelet.

Hon handleder föräldrar i hur leken kan anpassas till rätt nivå för barnet, och hur de kan fortsätta öva hemma. Ofta visar hon direkt i leken: Kanske en bil kan köra på vägen i stället för att fastna i samma rörelse om och om igen. Och vad kan hända när bilen stannar eller parkerar?

En form av modellinlärning där föräldrarna får prova med stöd längs vägen och testa och se hur de kan göra - tillsammans med sitt barn. 

– Tempo, tajming och placering är sådant som föräldrarna kan behöva guidning i, förklarar Sofia.

Små steg gör stor skillnad

Sofia Hörder hittade vägen in i yrket tidigt. Redan på gymnasiet gjorde hon praktik på en särskola, fortsatte som elevassistent på anpassad skola och valde sedan att utbilda sig till förskollärare och specialpedagog. 

– Jag fick tidigt en sån kontakt med de här barnen med särskilda behov och det har följt mig i yrkeslivet. I jobbet jag har nu jobbar jag väldigt nära föräldrarna framför allt, och när man lyckas ge dem något de har nytta av så blir man väldigt stärkt själv som person också, säger hon. 

Ofta träffar hon familjerna mellan fem och sex gånger. Varje besök är en timme långt, och hon brukar hinna upp till tre på en dag. I vissa fall gör hon hembesök eller förskolebesök för att få se barnen i sin vanliga miljö. Det kan ge ledtrådar till vad som är en lämplig anpassning eller behandling för varje enskilt barn. Något som kan variera stort och behöver anpassas individuellt.

Ibland kan besök också ske digitalt. I början handlar mycket om att etablera ett förtroende hos både barn och föräldrar. En kontakt som lägger grunden för arbetet. 

– Det avgör egentligen hur mycket man kan göra, alla är olika och det sociala samspelet är ju också ofta anledningen till att familjerna kommer hit. 

När är ditt jobb extra roligt?

– Det är de små stegen som oftast gör störst skillnad. Det är något speciellt att få vara med när ett barn lär sig något nytt eller när man ser hur ett barn och dess förälder hittar ett ömsesidigt samspel för första gången.