År 1361 – 1560. Sverige går från maktpolitiskt kaos till en centraliserad kungamakt. Flaggskepp sjunker i Östersjön, men hamnar 500 år senare på konservering i Göteborg. I Västergötland grundas Forsviks industri, det sjungs och dansas till medeltida ballader och i Göta älv simmar ännu den atlantiska stören. Det muras in en del, Kristi törnekrona i Skara domkyrka och en flicka på Torpa stenhus. Under tiden leker barnen vidare, som de alltid gjort.
I veckans avsnitt av Historien om Sverige medverkar Marie Schmidt, museipedagog på Lödöse museum. Fram till 1473 var Lödöse den enda svenska porten mot Västerhavet. Staden hade en viktig roll som handels- och hamnstad och är idag en av de arkeologiskt mest fyndrika medeltida platserna i Sverige.
– Medeltiden är extra allt! Vi byggde kontaktnät över hela den kända världen, det skedde kulturmöten, vilket speglas bland annat i maten, modet och musiken. Det finns så många häftiga historier! säger Marie Schmidt.
I utgrävningar har man till exempel hittat föremål som visar att barn lekte, även på medeltiden, vilket Marie berättar mer om i avsnittet samtidigt som hon visar upp bollar, leksakssvärd och skridskor gjorda av djurben.
– Bollarna är träklot som kan ha använts bland annat till kägelspel. Vi har också hittat en leksaksyxa, en träsnurra och en liten barnsko, säger Marie Schmidt.
Att sjunga ballader blev populärt i högreståndsmiljö under 1200-talet, men spred sig sedan i de folkliga kretsarna. Visorna vandrade genom hela Europa och har förmedlats genom muntlig tradition från generation till generation. En ballad är en berättande visa med ofta väldigt många verser och med omkväden/refräng som sjungs likadant genom alla verser. De handlar om dilemman som mänskliga konflikter, förhållande mellan man och kvinna, tidens politiska tillstånd och samhällets strukturer, kärlek, list, humor, död och hämnd.
– Staffansvisan är en av de mesta kända balladerna som fortfarande sjungs idag. Den finns upptecknad i flera hundra olika varianter runtom i Sverige så kanske finns det någon som sjungits under hundratals år nära dig! berättar Emma Johansson, musikproducent inom folk- och världsmusik i Västra Götalandsregionen.
Man dansade också till balladerna, själva namnet antyder den nära kopplingen mellan dans och sång. Man dansade i kedje- eller ringdans, alla tillsammans, två steg åt ena hållet och ett åt det andra. Verserna sjöngs av en försångare och resten klämde i på omkvädena. Kunde man verserna fick man vara med på dem också. Ibland hade en ballad flera hundra verser, men det fanns frihet för en försångare att improvisera, bara man höll sig till berättelsen.
– På Färöarna dansar man fortfarande kvaddans (balladdans) i levande tradition. Detta är en stark gemenskapshandling som kan försätta deltagarna i en slags trance, förståeligt med tanke på att sångerna kan innehålla flera hundra verser, säger Emma Johansson.
I Västra Götalandsregionen finns flera spännande exempel på medeltida ballader:
År 1601 eller 1602 föddes Ingierd Gunnarsdotter i Lyrestad, strax norr om Mariestad. På 1670-talet upptecknades 57 visor efter henne av Erich Sparrman utsänd av Magnus Gabriel De La Gardie på Läckö slott. I ett brev till Magnus skriver Sparrman: ”Dhenna Gambla Gumman kan öfwer 300. Gambla kiempa wisjor.” 57 vistexter finns nedtecknade och bevarade efter henne.
I mer modern tid har vi Lena Larsson (1882-1967) som bodde i Ytterby, utanför Kungälv. Hon är en av de vokala traditionsbärare som sjungit in ett otroligt stort antal visor och ballader för Sveriges Radio under deras inspelningsresor. Tillsammans med sin bror Anders Carlsson kunde de cirka 200 visor och däribland runt 15 ballader som nu finns inspelade.
Nedan följer några verser ur Ingierd Gunnarsdotters variant av Redebold och Gullborg, med tema kärlek och ond bråd död, nedtecknad cirka 1670:
1.Ballerman rijder i Stoltz Ingeborgs gård
Uti löndom (omkväde)
Vthu stoltz Ingeborg för honom ståhr
Men dätta war mig timatdt i min Ungdom (omkväde)
Will du römma af landet medh Migh
Om Jagh för min Fader thorde
Där lyster Herr Ballder hwijla en stund
Lopp honom på en Sömbn så söth
Nu hörer Jagh min Fader Hoffmän
Så nämne eij Migh i Nambn ähndå
Han högg ihiel 50 kongens hoffmän
Han högg ihiel Stoltz Ingeborgs bröder siu
Och så fortsätter berättelsen med att alla dör till slut…
Mars, även känd som Makalös eller Jutehataren (Danskhataren), var Erik XIV:s flaggskepp. Det förliste i ett sjöslag öster om Öland 1564. Skeppslämningen påträffades, på 66–75 meters djup, av företaget Ocean Discovery år 2011 och den arkeologiska undersökningen och dokumentationen samt bärgningen av ett fåtal föremål utfördes i tre etapper under åren 2011-2013.
2016 kom föremålen till SVK där de efter konservering ska till Västerviks museum. Det rör sig om följande föremål:
Samt konstruktionstimmer från fartyget i form av:
– Skeppet måste ha brunnit kraftigt för träföremålen har en kraftigt förkolnad yta, vilket utgör det största problemet med träföremålen. Att få detta skikt att sitta kvar efter att fynden impregnerats och vakuumfrystorkats är svårt, berättar Inger Nyström Godfrey som arbetat med konserveringen.
Den stora bronskanonen har gått itu, troligtvis vid en explosion ombord. Båda kanonerna är kraftigt korroderade på ytan och innehåller föreningar av kopparklorider, vilket ökar risken för fortsatt korrosion.
I arbetet med att konservera kanonerna har Inger använt mekanisk rengöring för att komma så nära en originalyta som möjligt, förutsatt att en sådan finns kvar. Kanonerna har fått gå igenom en urlakning av klorider, vilket är en långsam process som sedan följs av en långsam lufttorkning med stöd av en värmeslinga. Sist väntar ytbehandling med korrosionsinhibitor följt av lager av lack och mikrokristallint vax.
Vad gäller träföremålen har dessa försiktigt rengjorts och därefter under många år impregnerats med polyetylenglykol. Allt trä har även vakuumfrystorkats och det yttre skiktet av förkolnat trä har stabiliserats lite extra.
– Det svåraste har också varit det mest intressanta, det vill säga att lösa stabiliseringen av det förkolnande skiktet och hur man bäst löser problemet med återkorrosion på grund av så kallad bronssjuka, säger Inger Nyström Godfrey.
”I Guds namn amen. Jag, Cecilia Jonsdotter, frisk till sinne och själ, erkänner med detta mitt öppna brev, att jag har unnat och givit till Vårfru och Sankta Birgitta kloster// en kvarn som kallas Forsvik.”
Ja, så börjar historien om Forsviks bruk när adelsdamen Cecilia Jonsdotter Roos donerar gården Forsvik till Vadstena kloster år 1410. Det är första gången Forsvik omnämns i historiska källor.
Grunden till Forsviks industriella verksamhet är vattnets kraft som uppstår i fallet då sjön Viken rinner ut i Bottensjön och Vättern. Genom fördämningar ökas fallhöjden i forsen med två meter. En ny mjölkvarn, en sågkvarn och en hammarsmedja byggs. Vattensågen i Forsvik är landets första kända sågverk som finns omnämnt i skrift.
På gården Forsvik sågas brädor till klosterbygget i Vadstena. Klostret anlägger tidigt även en hammarsmedja, som omtalas i jordeböcker från 1457. I och med reformationen 1527 och klostrets upplösande kom Forsvik att tillhöra Kronan. Då användes trä som sågats i Forsvik till slottet i Vadstena som Gustav Vasa börjat bygga.
Forsviks bruk har stängt för säsongen, men den 16 december är där julmarknad i sekelskiftesanda. Förvisso inte medeltid, men ändå en historisk upplevelse. Klicka här för att läsa mer om julmarknaden.
År 1495 åkte den danske kungen Hans till Sverige för att uppvakta den svenske riksföreståndaren. Skeppet var lastat med dyrbarheter och gåvor så som silvermynt, rustningar och öl.
Skeppet förliste innan det kom fram och när vraket undersöktes hittades, förutom ovan nämnda föremål, en tunna med rester av en stor fisk. DNA-analyser visade att fisken var en atlantisk stör. Störens simblåsa användes för att tillverka guldfärg för handskrifter och i England sågs den som en kunglig fisk. Fram till slutet av 1800-talet fanns atlantisk stör i Göta älv och nu pågår projekt för att återinföra arten i älven.
På Göteborgs naturhistoriska museum kan du kika närmare på en atlantisk stör i Fiskgången.
Den digitala utställning Trollbunden – folktro, fakta och fiktion är en utställning om magiska tankevärldar och berättandets kraft. Berättelser, sägner och lokala myter är en sammanhållande länk mellan människor och historien.
I den andra digitala utställningen, Västra Götalands sju underverk, kan du läsa om 49 kommuner och deras 49 bidrag i tävlingen som avgjordes 2019 om vilka som är regionens sju underverk.
I utställningarna kan du hitta flera läs- och utflyktstips för tidsepoken.
En rikskänd profil i dubbel bemärkelse. Kyrkan invigdes på 1150-talet men de två tornen som gett den smeknamnet Skara byxor tillkom under 1800-talet. Idag är den en av Sveriges mest framträdande kyrkor och tornen syns på långa avstånd över slätten och kyrkan kan ruva på en av de mest kända kristna relikerna…
För att förödmjuka och plåga Jesus, den uttalade judarnas konung, placerades en krona av vasst törne på hans huvud inför korsfästningen. En bit av törnekronan ska via biskop Brynolf ha hamnat i Skara och enligt sägnen murats in i någon av domkyrkans väggar för att undvika konfiskering under reformationen.
Om du har vägarna förbi Forsviks bruk får du inte missa Lugnås qvarnstensgruva! Lugnåsberget är Västergötlands minsta platåberg och här hittar du gruvan som var i bruk från 1147 till 1919 – nästan 800 år! Idag är gruvan ett turistmål med kafé, museum och vacker natur runt brottet och det gamla kvarnstenstorget.
Torpa stenhus, beläget i Västergötlands ostligaste hörn, uppfördes under sent 1400-tal och är ett av Sveriges bäst bevarade herresäten från medeltiden, komplett med riddarsal i renässansstil och hemsökelser. År 1552 hämtade Gustav Vasa hem sin tredje hustru, Katarina Stenbock ifrån Torpa. Katarina var endast 16 år och Gustav Vasa var ungefär 40 år äldre. Det sägs att Katarina sprang ut i trädgården och gömde sig när hon fick höra anledningen till kungens besök men hon hade ingen talan och fick gifta sig ändå. Under det nordiska sjuårskriget härjade och brände danskarna i Torpa men byggnaden lär lyckligtvis inte ha förstörts i någon större utsträckning.
Slottet ruvar också på den tragiska historien om Flickan, dotter till en riddare, som just hade kommit hem från en resa till Danmark. Hon hade många historier att berätta för sin lillasyster, bland annat att pesten brutit ut på båten som hon färdats med. Flickans pappa blev förskräckt och i panik över att hans dotter kanske var smittad murade han in henne i en av slottets väggar.
Slöjd & Byggnadsvård har följande att säga om själva byggnaden: Byggnadens äldsta delar tros vara uppförda kring år 1500 och är ett exempel på en så kallad enkelhusborg som var en ensam byggnad som gjordes så stark att den kunde fungera som borg. Frälset i Sverige som under 1200- och 1300-talen byggt tornborgar, gick på 1400-talet över till att bygga enkelhusborgar.
Ibland kan det löna sig att gå emot strömmen. Det gjorde ortsborna i västgötska Hedared utanför Borås på 1500-talet. De uppförde en stavkyrka, trots att de flesta stavkyrkor i Sverige vid den tiden redan ersatts av timmer- och stenkyrkor.
Idag är Hedareds stavkyrka mellan Borås och Alingsås landets enda bevarade från medeltid. Väggmålningarna i koret sägs vara lika gamla som kyrkan.
På medeltiden vände man sig ofta till helgon för att bota sjukdomar. Man var övertygad om att helgonets förbön till Gud eller den inneboende kraften som fanns i ett helgon kunde bota allt från blåmärken till död. Man kunde be till helgonet, åkalla helgonets namn eller avge ett löfte till helgonet. Löftet kunde bestå i att göra en pilgrimsresa till helgonets grav eller att ge en penninggåva till helgonets altare i en speciell kyrka.
När en person skulle upphöjas till helgon, samlade man in berättelser om mirakler som helgonet låg bakom. De finns fortfarande att läsa i olika arkiv. Genom dessa berättelser kommer vi medeltidens människor nära in på livet.
Att färdas och resa är alltid en smula osäkert och i äldre tid var det ännu mer förknippat med utsatthet. Stigar och vägar gick genom ensliga trakter och många färdades oskyddade till fots.
Utmed gamla vägar och stigar kan man hitta dem, offerkast och stötteberg, platser där människor som passerat förbi kastat, ”offrat” en sten eller pinnar så det uppstått ett röse eller rishög, eller ställt pinnar som stöttor mot berget. Traditionen är ofta kopplad till att någon här omkommit genom olyckshändelse eller blivit mördad. Man kastade för att hedra den döde, själv undgå olycka eller risken att möta vålnaden efter den döde, bli gastkramad.
Den äldsta beskrivningen av offerkast i Sverige står Olaus Magnus för när han på 1500-talet noterar ”att resande, som passerar förbi märkliga ställen, där under och märkliga järtecken inträffat, kasta en hop stenar dit”.
SVT sänder under 2023/2024 sin största historiesatsning någonsin, Historien om Sverige. I tio avsnitt får tittarna följa med på en resa från de första jägarna och samlarna och in i vår tid. I Västra Götalandsregionen finns många spår från de människor som levt och verkat här genom årtusendena och flera av föremålen och platserna kan du själv besöka.
