Logopeden stöttar kommunikation i vardagen – tillsammans med omgivningen

Det var efter en sommar med intensivt sjungande som Kerstin Jillefors Melin fick upp ögonen för logopedi. 

– Jag fick plötsligt problem med rösten och kom i kontakt med en logoped. Då var jag i trettioårsåldern och kände att om jag ska utbilda mig till något ville jag jobba med röst. Sen var det nog så som det kan vara för många, att man kommer in med en tanke och sen visar sig yrket vara något helt annat, eller mycket mer, säger hon. 

Som färdigutbildad logoped flyttade Kerstin Jillefors Melin efter något år från Stockholm och fick jobb inom habiliteringen i Göteborg. Här har hon stannat.

Hennes roll som logoped innebär, i stora drag, att hjälpa patienter med måttlig till svår intellektuell funktionsnedsättning, med eller utan autism, att få till fungerande kommunikation i vardagen. 

– De är ofta väldigt beroende av sin omgivning, inte minst för att förstå och bli förstådda. Det kan vara familj, boendepersonal, personliga assistenter, personal i skola eller på dagliga verksamheter. Det är de jag behöver rikta mig till, samverka med och stötta, för att de ska förstå och utveckla sin roll som samtalspartner till patienten, säger hon. 

Stöttar personal som arbetar med vuxna

Habiliteringen har sedan länge utbildat och stöttat omgivningen till barn med kommunikationssvårigheter. Att erbjuda personal som arbetar med vuxna patienter en utbildning i kommunikation och AKK, Alternativ och kompletterande kommunikation, är relativt nytt. Kerstin Jillefors Melin ingick i en grupp ledd av Dart, specialistenhet för kommunikationsstöd och digital delaktighet, som tog fram det första utbildningsprogrammet för målgruppen.  

På bordet i Kerstins arbetsrum ligger något som liknar en grå, enkel dörrmatta. På den kan hon fästa laminerade kort med bilder, en metod som kallas Samtalsmatta. 

Den kan användas för att en patient ska kunna delta i till exempel planering och beslutsfattande.  

– Här väljer man ett ämne att prata om, kanske daglig verksamhet. Till det kopplar man olika frågeställningar med hjälp av bilder, och så får personen värdera genom att placera kort eller peka. Det är ett sätt att ta reda på vad en person tycker. Hen kanske inte gillar lunchen till exempel, då kan vi prata mer om det, säger hon. 

En viktig del av en insats är att hitta patientens motivation, berättar Kerstin Jillefors Melin. Att titta på bilder och kunna peka på vad man behöver i stunden är en sak, men att hitta det som motiverar och utvecklar kommunikation är klurigare. 

Ett intresse kan locka fram viljan att kommunicera.

– Om någon tycker det är jättekul att samla på löv till exempel kan man testa att hitta en väg in där. Man måste hitta det som fungerar och motiverar patienten och bygga vidare på kommunikationen utifrån det, säger hon.  

Habilitering är ofta ett teamarbete.  

En vanligt återkommande grupp är patienter med utmanande beteenden, där kommunikation ofta är en del av både problem och lösning.

– De kan ha destruktiva, eller åtminstone inte konstruktiva sätt att kommunicera. Där kan alla professioner bidra och lägga sin bit till pusslet. De senaste åren har jag haft förmånen att jobba i team där vi verkligen kan samverka bra kring detta, säger hon. 

Hon har under sitt yrkesliv inom habiliteringen gjort avstickare som röstkonsult inom verksamheter där rösten används som yrkesverktyg, till exempel hos lärare eller personer som jobbar med telefoni. 

Röstergonomi, beskriver hon det som. Och röst och sång finns fortfarande kvar i livet. 

– Ja, jag sjunger fortfarande.