Hur ska vi prata med varandra?

Det uppenbarar sig ett tillfälle. En möjlighet serverad av Västra Götalandsregionen att få utforska en fråga som annars inte hinns med. Jag skickar in en ansökan, och beviljas detta »residens för kulturmiljö«. Det jag vill göra är att intervjua människor från närliggande branscher, för att få veta hur de ser på byggnadsvård och kulturmiljö, framför allt min egen yrkesgrupp: bebyggelseantikvarien. Utifrån svaren ska jag sedan hitta några knäckfrågor, ett par punkter där vi talar förbi varandra. Om jag identifierar dem, så kanske jag också kan hitta en lösning på dem.

Jo pytt.

I min enfald ser jag framför mig en modell, eller en checklista att ta med in i framtiden. Men det är alldeles för svårt, i alla fall för mig. I stället hamnar jag i en yrkeskris. 

Är det synd om bebyggelseantikvarien?

Har andra yrkesgrupper det så som vi har det, vacklande mellan olika delar av vår praktik? Ena dagen ska vi datera ett fönsterbeslag och bestämma hur plåten ska bockas, nästa dag behöver vi lyfta oss till ett helikopterperspektiv på hållbar utveckling och ett varsamt samhällsbyggande. Är vår bransch både bred och smal? Och vem ska vi liera oss med? Står vi nära arkitekterna, miljövetarna, hantverkarna?

Andra yrken upplever förstås samma sak, inte minst våra grannar inom naturvården. Man kan vissa saker bättre än andra. Det kommer nya rön, metoder och riktlinjer. Vissa frågor måste utredas i stunden, för att ett projekt kräver det. Andra gånger står man på stadig grund utifrån kunskap och samlad erfarenhet. Vissa frågor är lätta, andra är svåra, känsliga, kontroversiella.

Bebyggelseantikvarier finns idag representerade på fler ställen än tidigare. Vi jobbar inte bara statligt och kommunalt, utan också hos teknikkonsultfirmorna och arkitektkontoren, som influerare och opinionsbildare. Det innebär att fler yrkesgrupper behöver förhålla sig till oss. På så sätt blir vi mer synliga, men kanske också mer splittrade och präglade på olika sammanhang. Vissa av oss låter som arkitekter, andra som tekniker, en del lånar begrepp och uttryck från miljövetare eller hantverkare. Är det bra att vi »dansar på alla bröllop«, eller leder det till att yrkesrollen blir otydlig?

Vems kris? 

Först tänker jag att kulturmiljövården befinner sig i en identitetskris. Sedan tänker jag att allt bara finns i min egen hjärna. Efter att ha vridit och vänt på frågan om hur vi uppfattas av andra yrkesgrupper, vet jag till slut inte vad som är vad. Det blir personligt att lyssna på dem jag intervjuar. Det är tydligt att vi tänker på helt olika sätt kring vårt bebyggda arv. Och jag hittar inte rätt knappar att trycka på. Det handlar om min oförmåga, men också om att utgångspunkterna är så olika.

De intervjuade 

Jag gör fyra intervjuer. Det är ju inte mycket precis, men det är vad som hinns med. Och jag tror ändå att det ger mig en del nya insikter. Det här är dem som jag intervjuar:

• En person som driver ett bygg- och fastighetsbolag, här kallad Samtal
• En annan person som också driver ett bygg- och fastighetsbolag, här kallad Framåt
• En mäklare
• En fastighetsekonom

Mest samsyn finner jag hos Samtal, som redan är medlem i Svenska byggnadsvårdsföreningen och har en varsam inställning till förvaltandet av äldre hus. Även Mäklaren är intresserad, men tycker det är svårt att hitta rätt argument för att till exempel kunna visa sina kunder alternativ till fönsterbyte. 

Vad tycker du om sådana som mig? 

Min första fråga handlar om upplevelsen av att jobba ihop med bebyggelseantikvarier. Fastighetsägarna äger båda ett relativt stort bestånd av både äldre och modernare hus. Det roliga med dessa två, är att de är så olika. Samtal säger: 

– Jag har goda erfarenheter av byggnadsantikvarier. Men ibland är ni nästan lite väl pragmatiska. Jag tycker att ni ska sätta ner foten när vi gör fel. Det gäller även länsstyrelsen, de borde vara mer bestämda ibland. 

Framåt säger:

– Ni måste förstå att om ni ställer för höga krav, så kommer vi inte att göra något alls. Vi vill få möjligheter att göra som vi vill, som vi tycker är bra och som är rationellt. Om ni detaljstyr och sätter bokstäver på husen, då slår vi bakut och då blir det inget. 

Kulturarvet och pengarna 

Det pratas ibland om att byggnader som har ett kulturhistoriskt värde, också har ett högre ekonomiskt värde. Vad säger Fastighetsekonomen om saken?

– När vi köper en fastighet tittar vi på olika saker. Läget är en sak, planlösningen, strukturen i byggnaden och funktioner är andra parametrar. Men det viktigaste av allt är att det går att få intäkter på fastigheten. Det är viktigare än att minska på kostnaderna.

– Men hur vet ni vad ett hus är värt? frågar jag. 

Fastighetsekonomen ler snett, fuktar fingret och sätter upp det i luften. 

Mäklaren resonerar på ungefär samma sätt som Fastighetsekonomen, men har ett tillägg:

– Vi tittar på storlek, läge och skick, och vi jämför med tidigare försäljningar i närområdet. Men sen finns det också något annat, mer subtilt, något som handlar om en känsla i byggnaden. Det är svårdefinierat men jag tror att det är sådant som detaljer och proportioner.

Samtal menar att äldre byggnader ofta värderas högre:

– Vi upplever att de gamla husen är lätta att få uthyrda. Det kan visserligen bli högre driftkostnader för oss, men vi har lite olika typer av fastigheter, så vi får ändå ihop det. De äldre husen har ofta attraktiva lägen, och människor vill gärna bo i dem för att de är trivsamma.

Jag frågar Framåt hur det kommer sig att de, som har ett rationellt arbetssätt och många fastigheter att sköta om, vill ta ansvar för äldre hus? 

– Jag tycker mycket om gamla hus och har en känsla för dem. Vi vill rädda hus som står tomma, och ge dem en bra användning. Det första jag gör när vi har köpt en fastighet, är att begära ut alla bygghandlingar. Jag vill ha den allra första ritningen som en mall för det vi ska göra.

– Men ni vill samtidigt ha ett modernt arbetssätt för att bygga om och ändra?

– Ja, men det är ingen motsägelse. Det ser likadant ut på utsidan efter att vi har renoverat ett gammalt hus.

– Men ni byter många fönster mot nya? Har ni funderat på att renovera istället för att byta? 

– Nej, vi har sagt: alltid byta, aldrig renovera. För vi hinner inte. Vi måste ha in de nya hyresgästerna senast tre månader efter att de har skrivit på hyreskontraktet. Det viktigaste är att det blir samma utseende som innan, vi är jättenoga med att spröjsindelningen blir likadan.

Jag frågade Fastighetsekonomen om det inte finns något annat än pengar som är viktigt när det kommer till att köpa och förvalta fastigheter. Jag får ett intressant svar:

– Det kan också vara så att det är roligt att äga ett visst hus. Så vid sidan av pengar finns fåfänga. Eller, för att uttrycka det snällare, en stolthet över en byggnad, ofta kopplat till lokal förankring. 

Miljöfrågan

Hållbar samhällsutveckling fanns med som en viktig fråga redan under Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. I vår tid ligger miljöfrågan högt upp på dagordningen hos bebyggelseantikvarien. Vi arbetar med goda materialval utifrån väl beprövade metoder, och de byggnader vi engagerar oss i har redan betalat sin miljöskuld. Tycker mina intervjupersoner också att det finns en logisk koppling här?

Samtal är tveksam när det gäller närmandet till miljörörelsen, och tycker att kulturmiljövården ska lita på att den kan existera i kraft av sitt egenvärde.

Mäklaren berättar att det är ytterst få kunder som pratar om hållbarhet, och att det hade varit bra om fler förstod värdet i att ta hand om det som redan finns.

– Men patina är tyvärr inte »en grej« för särskilt många människor. Det finns en tendens att köparen på ren reflex säger »och så måste vi byta fönster«. Då brukar jag säga att det finns andra alternativ, men det är svårt att nå fram med det budskapet. 

Mjuka värden

Själva idén till att undersöka dialogen kring kulturmiljöfrågan, är sprungen ur en önskan om att förstå hur vi ska prata med varandra. För bebyggelseantikvarien som har till uppgift att hävda mjuka värden, uppstår kanske lättare missuppfattningar än för den som har siffror att redovisa. Genom att slå lagboken i huvudet på folk, går det ibland att tydliggöra sin ståndpunkt. Det är inte precis min favoritstrategi, men ibland enda vägen framåt. En mjukare linje kan dock fungera enligt Samtal, som tror på dialog, respekt för fackkunskap och att man litar på varandra.

– Att väcka stolthet och intresse tror jag är en bra väg framåt, säger Samtal. Svenska byggnadsvårdsföreningen är ett fint exempel på folkbildning, de är duktiga på att vara balanserade.

Samtal menar också att det finns en fara i att förlita sig på civilsamhället för att exempelvis stoppa rivningar. Det är inte konstigt att det blir så när det råder brist på riktlinjer.

– När kommunerna dräneras på rätt kompetenser och kunskaper, så finns till slut bara aktivismen kvar. Men det är fel väg att gå, då kan vi aldrig närma oss varandra och få till en bra dialog. Istället blir byggnadsvården hotfull.

Framåt däremot tycker det är viktigt att samhällets krav begränsas till utseendet, men att man kan förhålla sig friare till materialval och annan utformning. De som förvaltar husen måste få bestämma själva, och det måste kunna gå fort vid en ombyggnad. Jag antecknar och tänker på att jag allt oftare hör människor säga att de är trötta på ordet »effektivitet«. 

Var och en blir salig på sin fason

Ett helt år har jag försökt att vara uppmärksam på signaler från omvärlden. Jag har frågat mig fram, i intervjuerna, genom andra möten både i projekt och privat, jag har lyssnat till de föredrag och samtal som fördes under Byggnadsvårdens konvent.

Ibland känner jag mig ledsen. Det är något sorgligt i att inte kunna nå fram till varandra. Som tröst tänker jag på vad min mormor brukade säga inför det svårbegripliga i möten mellan människor: »Var och en blir salig på sin fason«. Och så är det väl, vi har olika bevekelsegrunder, erfarenheter, ingångar och uppfattningar. Samma sak gäller också inom branschen. Vissa av oss tycker om att stå på barrikaderna, andra vill fördjupa sig i handsmidd spik. Vissa älskar plan- och bygglagen, medan somliga vill gestalta 
och färgsätta. Frågan växer i mitt huvud. Vem är det jag utreder egentligen? Handlar det om att jag inte hittar min egen plats? Men nej, jag vet ju faktiskt redan var jag hör hemma. Det är i berättelserna. 

Hus som katalysatorer för berättelser

Jag tror på husens betydelse som ingående delar i en större berättelse. Hembygdsrörelsen är bra på att lyfta detta. De bygdevandringar som jag har varit med på, handlar nästan alltid om människor. Det enklaste sättet att berätta om människorna, är att utgå från var de har bott och verkat. En hel historia kan rullas upp vid farstukvisten av ett torp. Minnen väcks till liv tack vare själva huset. På så sätt har den äldre bebyggelsen en tydlig funktion, att vara trygghets- och identitetsskapande. En gren av de som arbetar med platsutveckling har ju länge varit inne på det spåret. Jag bär med mig den tanken i bakhuvudet, men kan inte riktigt formulera den. Plötsligt får jag hjälp från oväntat håll. Jag har precis hållit föredrag om det gamla godset Hellekis på Kinnekulle. Gården har anor sedan medeltiden, och är än i dag både en levande gårdsmiljö och ett hem för en familj. När jag står och packar ned min dator, så kommer en äldre herre fram och tackar mig. Han säger:

– När Europa läggs i aska och ruiner, är det så fint att få lyssna till en berättelse om en plats som har funnits länge. 

Kanske kan jag ha den tanken med mig in i kommande diskussioner. Att hävda värdet av sådant som inte är strikt mätbara nyttoaspekter är en utmaning, men också en styrka. 

Anna Lokrantz, februari 2025