Andelsanläggningar och specialhus för samverkan
Elektrifiering och höjda ambitioner kring renlighet och hälsa är några av de faktorer som är med och formar samhället under 1900-talet. Kollektiva lösningar lanserades för att möta utvecklingen, såsom andelsfrysar, tvättstugor och badstugor - nya mötesplatser uppstod i bygden.
Synen på renlighet och kroppsvård förändrades i slutet av 1800-talet. Visionen från samhällets sida vid sekelskiftet 1900 var att skapa en modern nation med friskare befolkning och högre medellivslängd genom att öka möjligheten att sköta den personliga hygienen. Bidragande var upptäckten av sambandet mellan bakterier och smittspridning.
År 1918 fattades det politiska beslut som anses vara startskottet för den svenska badstugubyggnationen. Inom loppet av tre decennier kom cirka 10 000 badstugor att byggas på den svenska landsbygden. Badstugorna som byggdes var ofta offentliga och drevs av en organisation eller ett byalag. Svenska Föreningen för Folkbad tog fram typritningar på badstugor och hjälpte till med att skapa finansiering för dessa. Bland annat förmedlade man pengar från Kungliga pensionsfonden, Folkbadsfonden, Röda korset, Penninglotteriets lotterimedel och husmodersföreningar. Frågan löstes slutligen genom att allt fler fick tillgång till egna badrum från 1950-talet och framåt.
Badhusen kom att bli en mötesplatser i bygden, där folk träffades och umgicks samtidigt som de gjorde sig rena. I takt med att bostäderna moderniserades med egna badrum minskade användningen av badhusen, men på en del håll hålls traditionen med gemensamt bastubad alltjämt vid liv.
Badhus och tvättinrättningar kunde även inrättas i kommunal regi. Ett exempel är municipalhuset i Nossebro, uppfört 1936-37.
Med elekticiteten kom kyl- och frysskåp. Ännu på 1950-talet var var de dock en ovanlighet i hemmen. Skapandet av andelsfrysar gjorde det möjligt för fler att ta del av denna nymodighet och frysa in mat, istället för konservering. Som medlem i föreningen hyrde man ett låsbart fack i en större, gemensam frysbox i en lokal byggnad. Byggnaderna var enkla men byggdes på en central plats för medlemmarna. Företag fanns som bistod med ritningar och bygghjälp.
Andelsfrysen kan ses som ett intressant exempel på grannsamverkan eller delningsekonomi och som ett steg på vägen i moderniseringen av det svenska hemmet. I takt med att människor fick råd med egen kyl- och frys så försvann andelsanläggningarna.
Badhuset i Öglunda är ett av flera exempel på alla de gemensamhetsbadhus som byggdes på den svenska landsbygden under 1920-, 30- och 40-talen. Första förslaget till badstuga kom 1934 från en grupp personer i Öglunda med skolläraren i spetsen, men av olika anledningar skulle det dröja flera år innan byggnaden uppfördes. Utöver att Öglunda landskommun avsatte medel för badstugan fick man bidrag från Kungl. Pensionsstyrelsen. Bygget blev dock dyrare än planerat, varvid kommunalordförande personligen lånade ut pengar så att projektet skulle kunna ros i land innan Öglunda blev en del av Valle landskommun 1952.
Badhuset hölls i bruk ända fram till slutet av 1980-talet. Badstugan är numera i privat ägo, men renoverades av ett byalag för ett antal år sedan. Foto: Ulf Larsson, Kulturförvaltningen.