Smärtmottagningens smärtskola

Med kunskap har man lättare att förstå vad som händer i kroppen och kan därmed få ett bättre utgångsläge att hantera och leva ett bra liv trots smärta.

Nedan finns förslag på länkar där du hittar ytterligare information och praktiska övningar.

https://poddtoppen.se/podcast/1491676046/painpodden

www.1177.se

(förslag på sökvägar: ”fysisk aktivitet och smärta”, ”avslappning”, ”sömn”, ”stress”)

Smärtmottagningens film: https://youtube.com/watch?v=IORTnnNJBh4

Boken ”Överlista smärtan” av Carin Hjulström och Karsten Ahlbeck

Vad är smärta?

Smärta är en obehaglig, oönskad och plågsam upplevelse som genererar ett stresstillstånd i kroppen, vilket i sin tur ger upphov till en rad konsekvenser.

Akut smärta är ett livsviktigt alarmsystem som signalerar att det finns risk för skada av kroppens vävnader. Utan akut smärta skulle vi kunna trampa på en spik eller gå runt med en blindtarms- inflammation utan åtgärd, vilket vore förödande och kunde leda till en alltför tidig död.

Vanligen läker ett smärttillstånd som orsakats av en skada inom 3-6 månader. Om smärtan varar längre än så, kallar vi det långvarig smärta. Ibland kan orsaken till långvarig smärta vara en kvarstående vävnadsskada, som t.ex. vid knä- eller höftledsartros, ibland kan dock långvarig smärta ha andra förklaringar och ibland hittar vi inte någon orsak alls.

Hur vanligt är det med långvarig smärta?

Långvarig smärta är så vanligt att man kan kalla det en folksjukdom. Var femte individ, d.v.s. cirka 20 %, lider av långvarig smärta. Det innebär att i Skaraborg är ca 60 000 människor drabbade. Vad gäller ryggsmärta har 80 % av befolkningen någon gång under livet ont i ryggen och 25 % har ont någon gång under ett år. Du är långt ifrån ensam att ha ont!

Finns det olika typer av smärta?

Ja, det finns olika typer av smärta. Det är viktigt att man försöker förstå vilken typ av smärta det rör sig om, då de olika typerna behandlas med olika läkemedel och insatser. Ibland kan det också röra sig om flera olika typer av smärttillstånd samtidigt. Man delar in de olika typerna grovt enligt nedan:

1. Vävnadssmärta: Detta är den ”vanliga” akuta smärta som upplevs efter operationer, då vi bränt oss eller slagit tån i en tröskel. Nerver finns överallt i kroppen och deras ändar är specialdesignade för att vid behov tala om för hjärnan att det är något på gång som kan skada Vid den här typen av smärta hjälper ofta läkemedel som Alvedon, Magnecyl/Treo, Ipren/Diklofenak etc. samt morfingruppens preparat. Vävnadssmärta är ofta ganska lätt att lindra.
2. Nervsmärta: Vid nervsmärta är själva kabelsystemet i kroppen påverkat. Orsaken kan vara en klämd eller skadad större nerv, t.ex. vid diskbråck eller bältros, eller flera mindre små nerver, som vid diabetesnervsmärta eller smärta i fötterna efter behandling med cellgifter. Man kan även få nervsmärta efter skador i hjärna eller ryggmärg.
   
   Vid denna typ av smärta krävs speciella läkemedel mot nervsmärta. Dessa läkemedel måste alltid smygas in, dosen behöver prövas ut individuellt och effekten kommer först efter ett tag. Läkemedel mot vävnadssmärta, inklusive morfin, hjälper ofta sämre eller inte alls.
   
   Nervsmärta kan vara lite svårare att komma tillrätta med och ofta får man pröva flera olika preparat i olika kombinationer för att nå bästa resultat.

3. Nociplastisk smärta: Jätteknepigt namn och jätteknepigt tillstånd.
   
   Noci = smärta och plastisk= föränderlig. Det är faktiskt just vad detta tillstånd handlar om. Redan efter några månader av långvarig smärta kan smärtsystemet förändras och ökar då signaleringen upp till hjärnan, vilket vi uppfattar som att smärtan ökar. Den ettriga och intensiva aktiviteten i nerverna kan också innebära att närliggande nerver börjar skicka signaler till hjärna och ryggmärg. Smärtan kan sprida sig till områden som inte varit involverade från början. Nociplastisk smärta kan finnas kvar i själva nervsystemet och orsaka smärta, trots att ursprungsorsaken är läkt. Denna smärta har till skillnad från akut smärta ingen varningsfunktion, utan har enbart negativa effekter av olika slag.
   
   Förr kallades denna typ av smärta ”sensitisering” (engelskans sensitive = känslighet) och dessförinnan ”centralt störd smärtmodulering”, vilket antyder att de system som kroppen har för att dämpa smärta är påverkade. Att ha smärta utan att man kan peka på en orsak eller se orsaken på röntgen, vid titthålsoperationer eller dylikt, kan vara frustrerande och svårt att riktigt ta till sig. Men betänk att en lårbensamputerad patient faktiskt kan känna smärta i de tår han inte längre har. Kroppen är förunderlig! Vid denna typ av smärta finns läkemedel som sänker retbarheten i smärtsystemet. Ofta får man dock bättre hjälp via olika rehabiliteringsåtgärder som minskar smärtans konsekvenser.

Kan man inte bara ge morfin?

Morfin är ett mycket effektivt läkemedel som ofta används vid akut smärta. Morfin är livsviktigt vid trauma, efter större operationer och vid svår cancersmärta. Det händer också att vi använder morfin, eller preparat som är släkt med morfin, vid långvarig vävnadssmärta från ryggen och vid t.ex. artrossmärta i knä- o höftleder, med god effekt. Morfin är dock lömskt på flera sätt. Om man använder morfin på fel indikation kan man på sikt öka smärtan, då morfin ibland ökar känsligheten i smärtsystemet (se ovan).

Morfin har dessutom ofta en så kallad ”smekmånadseffekt”, vilket innebär att det under en period kan ha smärtlindrande effekt som avtar successivt efter några veckor/månader. För att bibehålla effekten måste dosen höjas, vilket upprepar sig med ökade biverkningar och tilltagande känslighet i smärtsystemet allteftersom. Efter en tid kan situationen vara den att smärtan finns kvar som den var från början eller värre, med pågående höga morfindoser inklusive biverkningar! Därför undviker vi morfin vid långvarig smärta i möjligaste mån.

Vanliga bieffekter av morfin är dagtrötthet, minnesstörning samt hormonpåverkan. Hos män är en typ av hormonpåverkan låga testosteronnivåer, vilket kan innebära sexuell dysfunktion samt muskelsvaghet. Kvinnor får motsvarande påverkan men löper även förhöjd risk att utveckla störningar av ämnesomsättningen. Illamående och förstoppning av morfin kan ofta avhjälpas.

Alla kan ”kidnappas” av opioider, d.v.s riskera att utveckla beroende och missbruk. Utsättning av morfin kan generera ökad smärta, då smärta är ett utsättningssymtom (=abstinenssymtom) vid snabb utsättningstakt, något som är viktigt att veta.

Vad kan ”smärtans konsekvenser” innebära?

Nästan alla patienter med långvarig smärta beskriver att smärtan ger konsekvenser av olika slag, vilket kan innebära sämre tålamod, närmare till irritation och kanske gråt, sömnstörning med tillhörande dagtrötthet. Vidare kan sexlusten försämras, man kan uppleva minskad lust till sociala kontakter och ibland även depressionstendens. Smärta innebär stress, vilket också genererar andra kroppsliga symtom i form av muskelvärk, huvudvärk, stelhet, yrsel, illamående och ångesttillstånd. Smärtan kan upplevas ta över livet alltmer. Ju mer hjärnans utrymme tillåts disponeras av smärtupplevelsen, ju mer och intensivare upplevs smärtan. De psykologiska faktorerna av smärta handlar bl.a. om hur man uppfattar smärtan. Den kan upplevas som ett hot, man kan känna rädsla för att smärtan står för ett allvarligt fel eller att aktivitet kan förvärra en skada med ökad smärta som följd. Ökat fokus på smärtan gör ofta att den upplevs starkare.

Man låter då bli eller minskar aktiviteter som vi alla vanligen mår bra av. Minskad aktivitet och ökad oro gör att vi sover sämre och blir tröttare. Man får sämre ork att hantera smärtan. Sjukskrivning innebär att man kan tappa rutiner, sociala kontakter och stimuli i vardagen.

Livsutrymmet krymper, alltmer fokus läggs på smärtan som finns kvar, alltmer påtaglig.

Hur reagerar rörelseapparaten på smärta?

När vi känner smärta i en kroppsdel reagerar vi omedvetet med att vilja skydda det smärtande området. Musklerna spänns automatiskt för att hålla området i stillhet. Vid akut skada kan detta vara gynnsamt. På sikt kan det dock leda till ett ogynnsamt rörelsemönster och avvikelser i hållningen, så att andra leder i kroppen belastas fel. Automatiskt börjar vi att avlasta, halta, hålla armen intill kroppen, undvika att böja oss framåt eller vrida på nacken. Något som kanske inte gagnar oss i längden.

Vid långvarig smärta kan kroppen fortsatt vilja skydda ett smärtande område, vilket fortsätter generera spända muskler. Muskeln får syrebrist och producerar till exempel mjölksyra, som ansamlas och retar nervändssluten. För att minska muskelspänningar och eventuell svullnad behöver man röra på sig, så att blod- och lymfcirkulationen kommer igång.

Muskelspänningar förvärras också av stress, vilket kan leda till ytterligare smärta. En spänd muskel blir kort och stram, ömmar och kan ge diffusa symtom som domningar, stickningar, pirrningar och utstrålande smärta. Det kan räcka med en liten anspänning, som lätt uppdragna axlar, för att reta smärtsystemet. Detta kan leda till att man känner sig stel, fumlig och får problem med balansen. Vi reagerar ofta på smärta och annan stress med att andas snabbare och ytligare, i stället för att andas lugnt med diafragma, den stora andningsmuskeln. När vi andas ”felaktigt” kopplar vi på muskler i nacke, hals och bröstkorg, som inte är lika uthålliga som diafragma. Detta leder till ytterligare smärta.

I ryggmärg och hjärna finns inbyggda förstärkare som kan skruva upp eller ned volymen på smärtan. Man kan bli hyperkänslig och smärtlarmet går i gång långt innan belastningen blir farlig. Problemet är att det kan haka upp sig och fortsätta ”larma” långt efter att den ursprungliga skadan läkt. Man pratar även om smärtminnen, där en tidigare smärta kan förstärka upplevelsen av en ny.

Smärtsignaler kan underhållas av felaktigt rörelsemönster, rörelserädsla och alltför stor försiktighet.

Man hanterar långvarig smärta på olika sätt. Vissa undviker rörelse och belastning och kan bli rädda för smärtan. Det bildas en ond cirkel med ökad smärta, minskad aktivitet och sämre livskvalitet. Andra blir överaktiva och undviker vila. Man lyssnar inte på kroppen och kämpar för att vara som vanligt. Båda dessa strategier är ogynnsamma vid långvarig smärta.

Vad kan man göra åt ”smärtans konsekvenser”

Ofta kan man göra en hel del åt just det. Inom begreppet smärtlindring och smärtrehabilitering ingår att både kartlägga, tydliggöra och behandla smärtans konsekvenser, tillsammans med patienten. Kan sömnstörning och dagtrötthet motverkas är mycket vunnet. Om man får insikter och verktyg så att man själv kan göra skillnad, så kan det vara till stor hjälp.

Vilka ”insikter och verktyg” kan vara användbara?

Vid akut smärta är patienten vårdtagare (=passiv mottagare) och sjukvården vårdgivare (=aktiv givare). Läkaren opererar, anlägger gips, förskriver läkemedel och patienten tar emot hjälp utan större egeninsats, i väntan på läkning och återgång till det gamla livet. Vid långvarig smärta som finns kvar efter behandlingsinsatser, har livsbetingelserna förändrats. Smärtan har förhoppningsvis blivit mer hanterbar efter smärtlindrande behandling. Successivt är nu målet att ge förutsättningar för patienten att ta över ansvaret för sitt liv, genom att minska smärtans utrymme och konsekvenser och därmed öka det goda och positiva i livet igen. Detta kan ske via stöd och hjälp från sjukvården på olika sätt.

Vad finns det för stöd och hjälp att få?

En viktig del i smärthantering är att skaffa sig kunskaper om smärta i allmänhet och sin egen smärta i synnerhet. Det är därför vi startat Smärtskolan och lägger stor vikt vid läkarbesök för att försöka förklara vad just din smärta innebär. Vi kommer också ge tips om ytterligare möjligheter att lära sig mer nedan.

Smärtrehabilitering vilar vanligen på ”tre ben”:

1. Läkarbenet innebär att en smärtläkare analyserar smärtan och gör en smärtanalys, utreder smärtmekanismer, samsjuklighet, smärtkonsekvenser, tidigare prövade behandlingar och upprättandet av en vårdplan för att lindra smärtan.
2. Fysioterapibenet innebär att kartlägga, anpassa och planera fysisk aktivitet och träning, med målet att utifrån patientens förutsättningar förbättra livet i stort. Ofta behövs stöd vad gäller motivation över tid och vägledning vad gäller rätt sorts träning. Fysioterapeuten kan även bidra med muskelavspänningsövningar samt förbättra hållning vid t.ex. ryggproblematik.
3. Smärtpsykologbenet har en mycket viktig funktion, då det är smärtpsykologen som ställer smärtan i relation till övriga livet. Vi vet att det finns patienter som uttrycker själslig smärta och belastning i livet i form av kroppslig smärta. Många patienter bär på omedveten stress sedan tidigare och alla patienter med smärta har ett betydande stresspåslag, där smärtpsykologen kan göra stor skillnad. Psykologen har även en mycket viktig funktion vad gäller nyorientering i livet i de fall då detta är aktuellt.

Förändring är ett aktivt beslut

Om du har hamnat i en ond cirkel av smärta, som kan ge oro och låg aktivitetsnivå, kan det vara svårt att veta i vilken ände du ska börja. Att se smärtan som en helhet där medicinska, fysiologiska och psykologiska faktorer samverkar, gör att din chans att förändra situationen ökar.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för en rad psykologiska metoder och tekniker, där målet är att minimera smärtans inflytande på vardagen för att få en ökad livskvalitet. Du behöver därför utveckla ett eget copingprogram. Det mesta av det vi företar oss är inlärda beteenden, även smärtbeteenden. Inlärning har ett starkt överlevnadsvärde, eftersom det hjälper oss att anpassa våra beteenden för att möta de krav som omgivningen ställer på oss. Undvikande har stark inlärningsfunktion vid smärta och innehåller en tydlig koppling mellan beteende, känslor, tankar och biologi. Även att ”köra på” har en inlärningshistoria, men den baserar sig oftast på hur du fungerade tidigare utan att ta hänsyn till din aktuella smärta.

Till att börja med behöver du:

• förståelse och kunskap
• motivation och tydliga mål
• acceptans
• mod och tålamod
• hitta dina aktuella resurser och förmågor
• strategier för att återta kommandot

Acceptera

Vad är det man måste acceptera? Det kan vara så att när man slutar fokusera på att det ska bli som förut, att smärtan bara ska försvinna, så öppnar sig möjligheter att hitta nya vägar framåt. Det är ett mentalt tufft jobb att göra och man behöver fundera i nya banor.

Acceptera att:

• smärtan blir en ”följeslagare”, men inget hinder
• vardag och funktion kanske förändrats (jag kan inte använda min arm som förut, jag måste vila oftare, ta pauser, avlasta ryggen, träna på ett annat sätt …)
• jag behöver en plan framåt, utifrån nya förutsättningar
• det kommer att ta tid

När jag bestämt mig för att acceptera, behöver jag fokusera på vad som är viktigt i mitt liv, trots smärtan.

Hur tillser jag att dessa saker, aktiviteter, personer finns i min vardag? Hur kan jag börja återta viktiga saker i mitt liv, för att öka min livskvalitet?

Att sätta mål

Mål är viktigt för att veta vilken riktning man ska åt. Ofta strävar vi mot mål som inte längre är relevanta, inte nåbara eller inte längre viktiga för oss. Vi glömmer att titta på den aktuella situationen och har kanske haft fokus på att det ska bli som förut. Att sätta rimliga mål är vägen framåt, ett steg i taget. Målet kan vara att gå runt huset, att gå 500 meter eller ett maraton. Man måste börja gå för att komma framåt.

Det mesta som vi gör inom smärtvården siktar till att minska smärta så att man kan öka sin aktivitetsgrad. Att minska smärtan via ökad aktivitet, både fysiskt och psykiskt, tar dock lite tid.

Ofta innebär detta träning under 3-4 månader innan långtidseffekterna blir märkbara. Det är då viktigt att ha sina mål i sikte och inte sluta när det tar emot, smärtan ökar eller det är motigt på andra sätt. Det är lika viktigt att inte sluta med träningen om smärtan blir bättre eller försvinner!

För att mål ska vara effektiva bör de vara:

• specifika (tydligt och konkret beskrivna)
• mätbara (tid, kvantitet och kvalitet)
• intressanta (du vill, andra vet och stöttar)
• realistiska, uppnåeliga

Vad kan jag göra för att bryta den onda smärtcirkeln?

Tänk om det fanns en mirakelkur? Faktum är att man för inte så länge sedan upptäckt en mirakelmedicin! Den har effekt på en lång rad tillstånd som artros, benskörhet, ångest, depression sömnsvårigheter, trötthet och inte minst smärta. Den är helt utan biverkningar, ger ökad livskvalitet, kan fås med eller utan recept och är dessutom kostnadsfri!

Mirakelmedlet heter: FYSISK AKTIVITET! Faktum är att det mesta som doktorn gör för dig syftar till att du ska komma igång med just fysisk aktivitet. Sedan är det upp till dig att hålla i.

Hur kan fysisk aktivitet påverka smärtan?

Belastning stimulerar nybildning av brosk och ben. En muskelkorsett kan byggas upp. Ledvätska produceras vilket ”smörjer” lederna. Detta faktum gör att man i dag rekommenderar aktivitet som smärtlindring vid all typ av artros, vare sig den sitter i rygg, höfter eller knän. Att man har artros i en led betyder inte att den alltid gör ont.

Fysisk aktivitet sätter fart på kroppens egna smärtlindrande system. Signaler om att ”muskelarbete pågår” har företräde i ryggmärgen och blockerar smärtsignaler så att dessa inte når hjärnan i samma omfattning. Muskelaktiviteten minskar också muskelspänningarna som vi talat om ovan. TENS fungerar enligt samma mekanismer, signaler om ”beröring pågår” har företräde framför smärtsignaler.

Fysisk aktivitet öppnar hjärnans eget apotek! När musklerna arbetar går signaler till hjärnan, som börjar producera sina egna smärtlindrande ämnen. Framför allt kroppseget morfin (endorfin) men också belöningshormon (dopamin) och må bra-hormon (serotonin och oxytocin). Har man haft ont länge kan man få brist på de här ämnena och långvarigt bruk av morfinläkemedel kan slå ut kroppens egen endorfinproduktion. Det tar tid för produktionen att komma i gång igen. Därför behöver man ha tålamod när man börjar träna och inte förvänta sig någon smärtlindrande effekt direkt.

Muskelarbete ökar förbränningen i kroppen. Det är inte bara socker och fett som förbränns utan också stresshormoner, som adrenalin, vilket bidrar till ökat välbehag och minskad stresskänsla efter träning. Även koncentrationsförmåga och minne förbättras av fysisk aktivitet, ”träning för kroppen är träning för knoppen”. Sist men inte minst sover vi bättre om vi tränar. Det är under sömnen som den mesta återhämtningen och reparationsarbetet sker.

Hur ska jag komma igång med fysisk aktivitet?

Det är viktigt att börja på rätt nivå. En fysioterapeut är ofta till hjälp för att hitta rätt nivå och lägga upp ett träningsprogram och kan även skriva ut träning på recept, s.k. FaR-recept. Vissa patienter är inaktiva och rörelserädda från början och andra tränar för hårt, för mycket och fel, vilket kan vara lika illa. Konsten är att hitta baslinjen, där man tillfälligt kan få lite ondare under och strax efter aktivitet eller träning, men smärtan tillåts inte att ”gå i taket”. Genom att väldigt långsamt och gradvis öka aktivitet eller träningsmängd ökar man så småningom sina marginaler. Mål är bra men de måste vara realistiska!

Ett mål kan vara att sätta på sig träningsskorna och gå ett varv i bostaden, nästa mål att gå ett varv runt huset, gå lite längre om man promenerar eller att lägga på lite mer vikt om man styrketränar.

Hur lägger man upp träningen?

Det är viktigt att komma igång i lugn takt. Börja att träna i en minut eller fem, det är helt individuellt beroende på vilket utgångsläge man har. Försök hitta en träningskompis och boka in tider så är det lättare att komma igång. För någon kan träningen bestå i att resa sig från stolen hemma ett antal gånger. Väljer man att börja med styrketräning är det bra med handledning, så att man gör övningarna rätt. Bäst effekt på smärtan får man av konditionsträning, där många av kroppens muskler arbetar samtidigt, som crosstrainer, roddmaskin eller benpress på gymmet.

Återhämtning är lika viktigt som träning. När man börjar med en ny aktivitet kan man få träningsvärk. Börja därför med mycket lätta vikter och några enkla övningar. Det är bättre att börja för försiktigt än för hårt. Promenader, cykling, simning och kanske jogging är bra allmän motion. Kom ihåg att börja all träning med uppvärmning och efter träning kan man varva ner med stretching, som ska vara försiktig och behaglig och inte provocera mer smärta. Vardagsmotion, som att ta trappor i stället för hissen, trädgårdsarbete eller att ta cykeln i stället för bilen, är lika effektivt som motion. Gå ut med hunden. Träning utomhus, i naturen, ger stimulans för alla sinnen. Frisk luft och dagsljus stärker immunförsvaret och förbättrar sömnen. En god kondition är en buffert mot både fysisk och psykisk belastning. Avsätt tid för fysisk aktivitet och rekreation! Du ska skapa ett nytt beteende i ditt liv, det är du värd!

Finns det fler sätt att sänka volymen på ”smärtförstärkaren”?

Muskulär avspänning, andningstekniker och kroppskännedomsträning är olika metoder som kan vara hjälpsamma i arbetet med smärthantering. Det finns mycket information att hämta på 1177.

Balans mellan aktivitet och vila

Aktivitetsbalanserat har vi gjort i urminnes tider genom att vi anpassat oss och varierat aktivitetsnivån utifrån våra förutsättningar. Man tar pauser, varvar ner och återhämtar sig samt ändrar arbetstempo, genomför uppgifter/aktiviteter på ett anpassat sätt (coping). Detta gör vi automatiskt tills större hinder kommer i vägen, t.ex. långvarig smärta. Om du tänker efter så tankar du bilen innan bensinen tar slut. Detsamma behöver du göra med din energi. Ditt aktuella energiläge är inte som förut. Smärta drar jättemycket energi.

Några tips för att hitta balans:

• Balansera din sammanlagda aktivitetsnivå
• Ta schemalagda vilopauser
• Dela upp dina aktiviteter och sätt tidsgränser för olika aktiviteter (t.ex. städa ett rum i taget, ta pauser under en promenad, stanna under en bilresa efter 30 minuter för att avlasta ryggen, o.s.v.)
• Växla mellan olika typer av aktiviteter
• Var uppmärksam på vad du klarar vid olika tidpunkter på dagen

Sömnråd

• Ha fasta tidsrutiner (inte sova på dagtid, gå upp i tid på morgonen)
• Var aktiv på den nivå du klarar av, gradvis ökad aktivitet
• Gör saker du tidigare tyckt om och som du slutat med/minskat
• Minska fokus kring trötthet och smärta (minska grubblerier)
• Avslappningsövningar
• Se över sovrumsmiljön (svalt, mörkt, ingen TV, surfplatta, mobil)
• Gå upp ur sängen om du inte kan somna (efter 20 minuter)

Anhöriga/närstående

Du har i informationen förhoppningsvis fått en bredare bild av långvarig smärta och att det innebär många förändringar som ger olika känslor och tankar. Förlust av den livsstil och funktion som varit och känslor som nedstämdhet, uppgivenhet ligger nära till hands. Även som anhörig/närstående blir man drabbad när någon i ens närhet har långvarig smärta. Man försöker på olika sätt att underlätta men har ibland svårt att förstå och kan även bli frustrerad, vilket i sin tur leder till dåligt samvete.

Onda cirklar skapas. För vissa blir ekonomin lidande och en källa till oro. Till slut kan man känna sig lika trött och sliten som den som har smärta. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att leva med värk dag ut och dag in. Det är viktigt att både den smärtdrabbade och anhöriga/närstående är ärliga och raka mot varandra. För att på lång sikt få en hållbar livssituation kan det vara bra att se över planeringen, det kan gälla aktiviteter, uppgifter i hemmet och sociala kontakter. Försök att hitta tillbaka till gamla rutiner och vanor, eller skapa nya fungerande utifrån ny livssituation. Fyll vardagen med meningsfullhet. Tillse också att alla får egen tid, att man unnar varandra att göra saker själv. Att hitta en balans som fungerar. Inte vänta på att smärtan ska försvinna. Då försvinner tiden och livet.

Försök att hjälpas åt att:

• skaffa kunskap, för att ha rimliga förväntningar på varandra
• kommunicera, prata med varandra så ni förstår båda sidor av situationen
• vecko- och dagsplanera aktiviteter i vardagen (hushållet, gemensamma intressen, familj, vänner, …)
• planera in egen tid, för att orka stödja varandra
• ta hjälp av utomstående
• minska fokus på smärtprat!

Insikter från patienter:

Annelie är en patient med långvarig smärta, här är hennes egna insikter:

Acceptans: Tänk: ”Så här ser livet ut just nu, men med tiden ska det bli bättre.”

Bromsa livet lite: ”Jag lever på en lägre energinivå än tidigare, än den kapacitet som jag har haft.”

Läkemedel: ”Läkemedlen som jag tar, tar udden av min smärta och gör att jag kan öka min aktivitetsnivå, men gör mig inte smärtfri.”

Minimera: ”Jag har fått lära mig att säga nej för att orka.”

Vila: ”Vila varje dag.”

Stressa mindre: ”Försök att undvika att göra allt en bra dag och inget en dålig. Fördela aktiviteterna över veckan. Undvik måsten och listor.”

Träna: ”Hellre korta och flera pass, som får göra lite ont, men smärtökningen skall inte vara kvar nästa dag. Promenader är bra.”

Yoga: ”Kombinationen av mjuka rörelser, stretch och vila ger bra återhämtning och minskar smärtan i kroppen.”

Förord från boken ”Överlista smärtan” som är skriven av Karin Hjulström, journalist och smärtpatient, samt Karsten Ahlbeck, smärtläkare:

”Detta är något så ovanligt som en populärvetenskaplig bok skriven av en patient och en överläkare tillsammans. Att ha ett starkt patientfokus har varit helt avgörande för oss, eftersom långvarig smärta är en så okänd diagnos. Inte bara för patienterna utan också för deras läkare. För dig som i många år har lidit av långvarig smärta kanske innehållet i boken kan uppfattas som lite provocerande. Vår huvudtes är nämligen den att du nu kan sluta leta efter orsaken till smärtan. För långvarig smärta handlar om att hjärnans smärtsystem har gått i baklås och börjat fungera som ett självspelande piano, där smärtan lever ett eget liv trots att det inte finns något trasigt som behöver lagas. Men bara för att smärtan skapas i hjärnan betyder det inte att den är psykisk eller att du är knäpp! Långvarig smärta är lika smärtsam som annan smärta och går inte att tänka bort.

Det finns i dag ingen enskild medicin, spruta eller operation som genom ett trollslag kan bota allt det onda – och viss smärta går helt enkelt inte att bli av med – men det vi vill trycka på är vad du själv kan göra för att bli bättre. Och det är faktiskt väldigt mycket, för vill du överlista smärtan är det där du ska lägga ditt fokus. Om det inte syns något vare sig på dina provsvar eller på röntgen kan du till och med våga prova det som kallas för exponering på egen hand. Du har ett helt kapitel om det längre fram. Du har alltså allt att vinna på att försöka programmera om din hjärna så att du kan leva det liv du vill leva.”