Tomas Eskilssons LISTAN 2025
ÅRETS BÄSTA BÖCKER OAVSETT KATEGORI
Daniel Kehlman: Ljusspel (en av årets bästa romaner, kanske den allra bästa; ett måste för den som intresserar sig för konstnärligt skapande, i detta fall film, och relationen till makten; bokens huvudperson är en av stumfilmsvärldens stora, Georg Wilhelm Pabst som väljer att återvända från Hollywood till nazismens Tyskland och Österrike; men boken skulle inte vara ett mästerverk om den inte också säger något om att vara människa i mörkret och förtryckets tid)
Christian Kracht: Air (Christian Kracht är en av vår tids mest intressanta författare, en lysande stilist och en makalös historieberättare; Air är en på ytan enkel berättelse om ensamhet, kärlek och död – en historia som kan tyckas lite märklig men som rymmer en djup och omfamnande humanism att bo in sig i; den passar utmärkt som vuxen julberättelse i mörkrets tid, förstått både bildligt och faktiskt)
Virgina Woolf: Mrs Dalloway (lysande nyöversättning av en av modernismens största klassiker, en stor läsupplevelse – igen!; tänk film i en tagning, men ändå med punkt, komma och nytt stycke: det är bara att resa med)
Lea Ypi: Förödmjukelsen (Lea Ypis ”Fri” är en av de senaste årens mest omtalade ”memoarer”, läst, brett uppskattad och flerfaldigt prisbelönad; om ”Fri” tar sin utgångspunkt i Albaniens transformation tar ”Förödmjukelsen” det i ottomanska ”rikets” sammanbrott, men ingen av dessa böcker skulle vara mästerlig litteratur om det inte var för Lea själv i ”Fri” och hennes farmor ”Leman” i ”Förödmjukelsen”; det här är en suverän hybrid som fångar, håller fast, väcker känslor och tankar)
Richard Flanagan: Fråga 7 (2025 års kanske mest intellektuellt stimulerande läsning; frågorna och inte svaren står i fokus i denna blandning av essä, skön- och facklitteratur; Flanagans pappas frisläppande i sista sekunden från ett arbetsläger i Japan hör ihop med fällandet av atombomber över Hiroshima och Nagasaki, en ödets nyck blir en katalysator för en intrikat tankeväv som fångar och håller fast)
Lina Wolff: Liken vi begravde (”Liken vi begravde” belönades mycket rättvist med Augustpriset, det var och är årets absolut bästa svenska roman (även om jag saknade flera andra av årets bästa svenska romaner bland ”de nominerade”); denna roman är på ytan förföriskt lättläst, men rymmer djup, komplicerade moraliska frågor och mörker; huvudpersonerna är tre, möjligen fyra: systrarna och fosterbarnen Peggy och Jolly, författarinnan Victoria Benedictsson, men kanske men kanske viktigaste av dem alla Hörby idyllisk och kuslig på samma gång)
Marie Darrieuecq: Att tillverka en kvinna (för fjärde gången kan man/vi möta Rose och Solange; det är inga problem om du inte häng med sedan ”Flickan i Cleves” utan hoppar in nu; varje berättelse har ”en ny take” och har sin unika tidslinje; man dras in och blir lika berörd; det är i sann mening litteratur som ligger nära, nära sina huvudpersoner; oemotståndlig tycker jag)
Chimamanda Ngozi Adichie: Drömräkning (äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie; inte hennes allra bästa bok, men så mycket bättre än det mesta; en bok som jag under året värderat om igen och igen; den stannar kvar)
Vigdis Hjorth: Upprepningen (mästerlig och smärtsam autofiktion av ”genrens” allra bästa nordiska författare)
SVENSK SKÖNLITTERATUR
Lina Wolff: Liken vi begravde (se ovan)
Steve Sem Sandberg: De heligas stad (Sem Sandberg kan man alltid lita på, det är kvalitet rakt igenom och ”De heligas stad” är inget undantag; det är en urskickligt skriven roman, som vanligt när det gäller Sem Sandberg med ett budskap; Münster 1534, anabaptisterna/vederdöparna har tagit över makten och kontrollen över staden, men vi förstår att deras tid är utmätt; ja, det är 1500-tal men fullt översättningsbart till det Europa där mörkret tenderar att vända åter igen och igen, också idag; tungt, svart, men inte svårläst; mästarens röst)
Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (hundra korta texter som vävs samman; poesi och prosa på samma gång; kom ihåg titeln om du läser, när du läser; inte en bok för alla vare sig i form eller innehåll, men för den som hittar in bjuds på tankespår att hålla i handen länge och hårt)
Hanna Johansson: Body Double (var vårens utan konkurrens bästa svenska roman; på ytan förrädiskt enkel, men texten lever kvar och byter så småningom kontext och karaktär; denna bok glömmer man inte i första taget; ja, man kan störa sig på konstruktionen, men kommer man väl över den så blir man rikligt belönad)
Maria Maunsbach: En magisk man (Maunsbach går från klarhet till klarhet; det här är en bok som gör en optimistisk och glad; om man så vill en lycklig roman; en bok där det mannen objektifieras på ett ömsint sätt; här finns karaktärer och miljöer som vi ytterst sällan möter i dagens svenska skönlitteratur bara det unikt; Maunsbach är som vanligt mycket rolig, men här ryms också tårar; har du inte läst henne tidigare: nu är det dags)
Henrik Bromander: De närmaste (en berättelse om en familj, men också en episk och igenkännbar skildring av de senaste 50 åren; kanske inte det bästa Bromander skrivit, men djävligt bra; GR)
Elin Cullhed: Eurydikes natt (det här är en bok som jag har haft svårt att bestämma mig om; Elin Cullhed är en stilistiskt mycket skicklig författare och parallellen Eurydike och Orfeus och den nutida berättelsen fungerar väl, ändå är det som om det nutida dramat sakta glider undan; min rekommendation blir trots denna invändning att det är väl värt att läsa denna bok, den kommer att hålla dig vaken och alert)
Christine Falkeland: Författarinnan (en gastkramande roman, kanske om att åldras, kanske om att förlora sin identitet, kanske om att inte längre vara attraktiv; Falkeland kreerar stort drama i det lilla formatet;
Therese Bohman: Kammakargatan (årets ultimata julroman, som också av författaren kallas för en julberättelse; en kritiker beskrev denna bok som bättre än ”vilken mindfulness som helst” och i det ligger det mycket; det är bara att sjunka ner i soffan eller fåtöljen och slå upp och börja läsa; efter något timmar är du klar, andas lugnt och tänker att världen är i harmoni och i varje fall i något slags balans; så även om snön inte ligger djup på taken så är det äntligen jul på riktigt)
Klas Östergren: Klenoden (jag har läst alla Östergrens romaner från ungdomsverket ”Attila” (1975), som berörde mitt 17-åriga jag djupt, och framåt; på många sätt är ”Klenoden” en klassisk sentida Östergrenroman: stilistiskt ursäker, bitvis mycket underhållande och med ett engagerande tema; detta är ett givet läsval för alla Östergren fans och dit räknar jag definitivt mig själv
NORDISKA PÄRLOR
Vigdis Hjorth: Upprepningen (se ovan)
Nils Fredrik Dahl: Fars rygg (en strålande klassisk vacker roman, om ”far” och om ensamheten som går i arv)
Jon Fosse: Vithet (en berättelse (verkligen kortroman) om gränsen mellan liv och död; briljant skriven av en mästare)
Naja Marie Aidt: Övningar i mörker (här väljer jag att citera Athena Farrokzad: ”en skenbart enkel berättelse om en skenbart oansenlig kvinna; läs den om du är ljus eller mörk i sinnet, modig eller rädd, intakt eller trasig”; vinnare av DR:s romanpris; en roman som likt övriga årets nordiska pärlor snarare är kort än lång, men som rymmer mycket och belönar läsaren)
Linea Maja Ernst: Bara till naveln (dansk bestseller som också fått briljanta recensioner, du förstår varför när du läser denna vackert skrivna ”midsommarnattsdröm” (ja referenserna är många) om en grupp vänner i trettioårsåldern)
UTLÄNDSK SKÖNLITTERATUR
Daniel Kehlman: Ljusspel (se ovan)
Christian Kracht: Air (se ovan)
Lea Ypi: Förödmjukelsen (se ovan)
Richard Flanagan: Fråga 7 (se ovan)
Marie Darrieuecq: Att tillverka en kvinna (se ovan)
Chimamanda Ngozi Adichie: Drömräkning (se ovan)
Chigozie Obioma: Vägen till det nya landet (Obioma är en av nutidens mest intressanta författare och även om ”Vägen till det nya landet” skulle kunna beskrivas som en mellanbok är den oändligt mycket starkare än det allra mesta man kan hitta på hyllorna; en gripande berättelse med kriget i Biafra som motor)
Thuan: Hissen i Saigon (denna bok var ett sent inkommande flygplan förra året, utgiven i december 2024; en fascinerande och genreöverskridande vietnamesisk berättelse som använder sig av och signalerar deckare, men som ytterst handlar om exil, spåren av kolonialmakterna och att läka krigets sår; en bok som bara kräver att bli läst)
Eduardo Halfon: Tarantel (i Tarantel fördjupar Halfon undersökningen av sitt judiska och guatamalanska arv med avstamp i det som hände när hans alter ego 13 år gammal skickas till ett judiskt ungdomsläger utanför Guatemala City; familjen har då flyttat till Florida och Eduardo vill inte till något pris till Guatemala; på ungdomslägret återskapas koncentrationslägrens fasa av den märklige och dynamiske ledaren Samuel Blum; varför?; här behövs ingen spoiler alert, men väl att du tar reda på svaret…)
V V Ganeshananthan: Nätter utan mina bröder (vinnare av Women’s prize for fiction 2024; en mycket gripande berättelse om en familj i inbördeskrigets Sri Lanka; långt bortanför förenklade beskrivningar i svart och vitt)
PÄRLOR PÅ ENGELSKA – TRE MÄSTARE
Thomas Pynchon: Shadow Ticket (gubben kan än, det här är på alla sätt en vital roman som likt flera andra av Pynchons verk ligger nära spänningsromanen och kryddas av konspirationsteorier och ”hemliga” tecken; nej, det är inte hans bästa, men för oss som följt Pynchon genom decennierna ett måste; jag gissar att det är många som sett filmen ”One Battle After Another” som är löst baserad på Pynchons ”Vineland”; det är får man anta sen höst i Pynchons liv, men hans verk kommer att leva vidare och inspirera till nya skrönor och historier; Pynchon är inte easy read, men pröva och om inte annat bli intressant förbryllad)
Ian McEwan: What We Can Know (Ian McEwan är tillbaka i toppform, What We Can Know är det bästa han skrivit på länge och det säger inte lite; läs nu eller vänta på att romanen kommer på svenska – det är bara att välja, ytterligare alternativ finns inte)
Louise Erdrich: The Mighty Red (Native American litteraturen grand old lady översätts inte längre till svenska så vi som följt henne i åtskilliga decennier får läsa på originalspråk, vilket har sina fördelar och inte är något som ska hindra någon från att läsa av starka ”The Mighty Read”; om man inte läst Erdich förut så rekommenderar jag att man börjar med flerfaldigt prisbelönade ”The Night Watchman” från 2020; historien utspelar sig under första halvan av 1950-talet, det är fortfarande många år kvar till att USA:s ursprungsbefolkning får rösträtt (1965) och ännu ett galet förslag om slutlig lösning av indianfrågan är på väg att landa på kongressens bord)
NYÖVERSATTA, NY- OCH ÅTERUTGIVNA KLASSIKER
Virgina Woolf: Mrs Dalloway (se ovan)
Ursula Parrott: Exfrun (om du bara ska läsa en klassiker i år så välj denna nyutgivna bästsäljande kultroman från 1929; allt annat än mossig och det är ett understatement; GR)
Magnhild Haalke: Allis son (en hård, hård nyöversatt norsk 1930-talsroman där det är omöjligt att inte dras med i det bitvis våldsamma mor/son dramat; flerfaldigt prisbelönad när den gavs ut – det är inte svårt att förstå varför)
Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (brasiliansk nyöversatt och nyutgiven klassiker; ge texten en chans, den är tuff att läsa, men inte så lång, snart är du fast; en i sann mening suggestiv roman)
Pierre Choderlos de Laclos: Farliga förbindelser (en högst levande 1700-talsklassiker som återskapats på scen (pjäs, opera, balett) och blivit film mer än en gång; brevromanernas ROMAN med ett minst sagt spektakulärt persongalleri; en garanterad läsfest även om du läst den förut; här i briljant nyöversättning av Jan Henrik Swahn)
SPÄNNING
Den här listan är inte rangordnad. Här finns också titlar som ännu inte översatts och kanske hellre aldrig kommer att bli översatta.
Sebastian Barry: Gamla synders skull (nu på svenska, från tidigare lista; Barry har flyttat tillbaka hem över Atlanten och landat i 90-talets Irland; Ola Larsmo skrev i DN att man kan tro att Barry rent av skrivit en kriminalroman, men nej då; det lyssnade inte Svenska Deckarakademin på; den som känner sin Barry hittar dock trådar in i släktträden och till klassiska irländska dilemman; Barry är en briljant och suggestiv historieberättare som också som vanligt landar i att det är omöjligt att rymma från det förflutna och att hämnd inte är lösningen; under åren har jag rekommenderat flera av Barrys romaner – den här är Mycket Bra! även om jag skulle kallat den för roman)
Liz Moore: Där skuggorna faller (är en av de senaste årens absolut bästa spänningsromaner alla kategorier och också flerfaldigt prisbelönad; allt är bra här: intrigen, miljön (Adirondackerna), tiden (1970-tal) och karaktärerna; ska du bara en deckare från nu till nästa jul – läs denna)
Jacqueline Bublitz: Innan du hittade mig död (en uppfriskande annorlunda spänningsroman, stilistiskt mästerlig, vacker och berörande – ja man kan stapla lovorden på varann för att beskriva denna flerfaldigt prisbelönade debutroman; jag ger ett särskilt stort plus till språket och hanteringen av tematiken)
SA Cosby: King of Ashes (SA Cosby går från klarhet till klarhet och måste idag räknas som ett av genrens riktigt stora namn; denna klassiskt berättade noirroman är hans hittills bästa o och ställer oss som läsare inför den eviga frågan om ändamålen helgar medlen)
Sara Strömberg: Sot (Sara Strömberg är en av Sveriges bästa och mest habila spänningsförfattare, det sista kan tyckas tråkigt, men är nog så viktigt i en genre där sättet att berätta på är centralt för den stora merparten läsaren; så ännu en mycket bra bok i S-serien)
Christofer Carlsson: En liten droppe blod (var vårens bästa svenska spänningsroman och en av årets bästa; miljöerna, tonfallet och karaktärerna – du känner igen det mesta, men det gör nu ingenting, snarare tvärtom)
Robert Harris: En krigets och kärlekens man (nu på svenska, från tidigare lista; en helt otrolig historia, men händelserna är korrekt återgivna; Harris befäster sin ställning som den historiska spänningsromanens mästare)
Christopher Bollen: Havoc (gillar du Patricia Highsmith så är detta boken för dig, men även om du inte gör det eller till och med är allergisk mot genren är detta boken för dig)
Daniel Alfredson: Det andra livet (kanske lite för gammal vänskaps skull, men jag tycket verkligen om ”Det andra livet”, så den kommer med)
Abir Mukherjee: The Burning Grounds (extremt höga läsarbetyg; den indiska filmvärlden; Calcutta på 1920-talet; scenen är satt; det kan inte gå fel och det gör det inte heller; läs också ”Hunted”; Mukherjee är en lysande spänningsförfattare som vi får hoppas något förlag plockar upp och börjar översätta till svenska, men annars läs NU och på engelska)
NON FICTION
Det här är en svår kategori. Utgivningen är omfattande och rymmer så många olika områden och ämnen. Nedan försöker jag huvudsakligen fokusera på verk som har i brist på andra ord litterära kvaliteter och/eller en också i brist på andra ord gestaltad tematik. Böckerna är inte rangordnade.
Patti Smith: Änglars bröd (vi var många som läste och tyckte mycket om ”Just Kids”; i memoaren/självbiografin ”Änglars bröd” vidgas och fördjupas perspektivet; bitvis snårigt, men vackert skriven, kuriosa: det är 50 år sedan debutalbumet ”Horses” kom, det är också värt att återvända till)
Patrik Svensson: Den barmhärtige mördaren (min absoluta favorit bland de Augustnominerade fackböckerna
Fatima Bremmer: Ligan: Klarakvarterens blodssystrar, "En explosion i intelligens" (nödvändig för många inte minst de som läste och tycket om ”Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström”)
Guilliano da Empoli: Kaosmakarna (en av de mest roande/oroande fackboksförfattarna om man vill förstå något av autokratiseringsvågen och vår tid; man kan nästan föreställa sig en uppföljare då vår tids kaosmakare är i högsta grad verksamma; läs också nyligen utkomna ”Rovdjurens tid” om den gamla ordningens ”död” och den ny tidens ordning; kaos har blivit maktens kanske viktigaste redskap)
Sarah Bakewell: Humanisterna (hamnade på alla best of listor (inklusive Barack Obamas) man kan tänka sig när den gavs ut på originalspråket; spränglärd, tankeväckande och inspirerande)
Ash Sarkar: Minority Rule (en mycket underhållande bok; läs den om du vågar utsätta dig själv för tvivel på vad du trott/tror på)
Jesper Högström: Smultronstället (årets mest gripande självbiografi, men också historien om Högströms pappa, samhällets förändring och tidsandans skiftningar; mycket bra och mycket gripande)
Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors: en biografi (Bruno Liljefors intresserar mig inte nämnvärt, ändå läser jag, ja, nästan slukar detta verk: Sjöberg kan verkligen konsten att berätta medryckande och fascinerande)
Philippe Sands: Londres 38 (en berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan skriven av advokaten Philippe Sands, kan det vara nåt; ja, det här är en omskakande beskrivning av hur nazismens terror levde kvar och frodades i Chile; det här en fackbok som blir en bladvändare, man läser vidare med andan i halsen; här ställs en rad centrala frågor om moral, politik och inte minst straffrihet: kan monstrositeter förlåtas och skrivas av)
Arundhati Roy: Mitt skydd och minn storm (man kan kanske kalla den här boken för självbiografi, men i allt väsentligt handlar den om Arundhati Roys mamma, som sannerligen är en komplex person. Roy som flyttade hemifrån när hon var 16 har delvis förlåtit och försonats med sin mor. Det räcker för att skriva en tankeväckande och bitvis berörande bok där den tredje och minst lika intressanta ”huvudpersonen” är Indien.
VI SOM INTE RIKTIGT NÅDDE ÄNDA IN PÅ LISTAN, MEN NÄSTAN
Merparten av de böcker jag läst 2025 återfinns inte på listorna ovan. Några av dessa förtjänar ändå ett omnämnande. Det är titlar som jag till slut ”tvingades” välja bort.
Monika Fagerström: Döda trakter/Kvinnor i revolt
Samantha Harvey: Omloppsbanor (nu på svenska, från tidigare lista)
Neige Sinno: Tvingad tiger
Yvonne Hirdman: Kungshamra -67 (ett ganska underbart porträtt av tiden, miljöerna och människorna som befolkade den)
Hans Gunnarsson: Den smala lyckan
Kristian Fredén: En inre angelägenhet
Mikael Yvesand: Våran pojke
Alexis Wright: Praiseworthy
Georgi Gospodinov: Trädgårdsmästaren oh döden
Ocean Vuong: Kejsaren av glädjen (orättvist dåligt recenserad i några svenska medier, men hyllad i exempelvis The Guardian, gott så)
Patrick Ryan: Buckeye (ännu inte på svenska)
Hisham Matar: My Friends (ännu inte på svenska)
Kiran Desai: The Loneliness of Sonia and Sunny (ännu inte på svenska)
Wilkie Collins: Månstenen
Sarah Easter Collins: Things Don’t Break on Their Own (ännu inte på svenska)
Jane Harper: Flykten (nu på svenska, från tidigare lista)
James Lee Burke: Don’t Forget Me, Little Bessie (Burke översätts sällan till svenska idag)
Åke Edwardson: Den smutsiga floden
Belinda Bauer: The Impossible Thing (ännu inte på svenska)
Johan Erséus: Tisdagsklubben
Ezra Klein/Derek Thompson: Abundance (ännu inte på svenska)Göran Rosenberg: I lögnens tid
JULKLAPPSTIPS
Skönlitteratur:
Therese Bohman: Kammakargatan
Lina Wolff: Liken vi begravde
Patrik Svensson: Den barmhärtige mördaren
Daniel Kehlman: Ljusspel
Christian Kracht: Air
Liz Moore: Där skuggorna faller
Marie Darrieuecq: Att tillverka en kvinna
Maria Maunsbach: En magisk man
Chimamanda Ngozi Adichie: Drömräkning
Lea Ypi: Förödmjukelsen
Facklitteratur:
Patti Smith: Änglars bröd
Patrik Svensson: Den barmhärtige mördaren
Jesper Högström: Smultronstället
Philippe Sands: Londres 38
Arundhati Roy: Mitt skydd och minn storm
Och så några till….
En deckare som går åt cosy crime hållet, kan det vara något. Så gott som säkra kort kan då vara:
Freida McFadden: ”Den låsta dörren” och ”Läraren” (båda på svenska 2025); eller varför inte ”Hembiträdet” i pocket. McFadden skriver ofta deckare i det gamla formatet, föredömligt korta och koncentrerade.
Richard Osman: ”Den försvunna förmögenheten” (Torsdagsmordklubben är tillbaka)
…eller varför inte en bok från vår svenska feelgood/cosy crime drottning Kristina Appelqvist vars senaste verk heter: ”Död man på rymmen”; ett extra plus är ju dessutom Appelqvists djupa förankring i den skaraborgska myllan även om vi här gör utflykter både till Dalarna och Stockholm.
Fredrik Sjöbergs bokstavligt talat tungt vägande bok/biografi om Bruno Liljefors kan vara en annan räddningsplanka och då inte bara för den konstintresserade.
Martin Kragh: ”Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott” är en bra julklapp till den historie- och ”samhällsintresserade”.
Slutligen är:
RF Kuang: ”Katabasis”, på engelska är ett lysande val till den unga vuxne, den fantasyintresserade eller vem som helst som uppskattar ett äventyr.