Mitt biblioteksminne med Mikael Niemi

Mikael Niemi är i 65-årsåldern, han sitter inne i en stuga med timrade väggar, alldeles vid ett fönster. Han är klädd i en blå skjorta och en grå kavaj. Hans ögon är blå, håret kortklippt och kammat bakåt och han tittar mot fotografen. Utanför fönstret är det vinter, en stor gran står nära huset, det ligger snö på marken.
Fotograf: Kjell Kangas

På författarens Mikael Niemis barndoms bibliotek i Pajala hittade han stora läsupplevelser genom bland annat Tintin och bokserien om Tvillingdeckarna. Bibliotekarien vågade han inte prata med och som barn misstänkte han att hon faktiskt kunde vara Elsa Beskow.

Vilket är ditt första minne av biblioteket?


- Mina föräldrar var arbetarföräldrar, men de hade båda börjat studera. Min mor blev så småningom lärare och min far blev polis. I samband med utbildningarna hade de börjat läsa böcker och därför hade vi böcker hemma i bokhyllan. Så var det inte i övriga Pajala när man gick och hälsade på kompisar. Det var inte många som hade skönlitteratur, man hade möjligen Bibeln, Psalmboken och kanske något uppslagsverk eller någon kioskdeckare. Att det fanns med böcker hemma hos mig var ju säkert det som i förlängningen orsakat att jag blev författare. Det gjorde att min mor tog mig och min bror till biblioteket redan i förskoleåldern.

- Jag minns biblioteket väldigt väl, jag blev en stor bokläsare redan i unga år. Bibliotekarien på den tiden var en äldre dam. Hon var ganska kort och hade lite runda stålbågade glasögon. Framför allt hade hon en stor bulle, en håruppsättning på baksidan av huvudet. Jag var så säker på att det var Elsa Beskow. Ingen hade påstått det, men vi lånade bland annat Hattstugan och Tomtebobarnen och jag tänkte att man åker ju till bibliotek och lånar ju de där Elsa Beskow-böckerna så det måste ju vara hon som har skrivit dem. Det var jag så säker på.

- I skolåldern var jag serietidningsläsare. Det var Fantomen, Stålmannen, Seriemagasinet, Läderlappen - det var verkliga läsupplevelser. Bland det mest fantastiska jag har varit med om var när jag lånade hem en seriebok när jag var 7, 8 år. Det var Enhörningens hemlighet, den första Tintin-boken som jag någonsin kom över. Den var helt otrolig. Del ett slutar med att en man blir överkörd och så pekar han på några fåglar som ska förklara vem det som har försökt mörda honom. Tintin tittar på fåglarna och frågar: ”Sparvar, vad menar du med sparvarna?” och så slutade hela boken. Och det var så synd att jag aldrig någonsin kom på tanken att fråga bibliotekarien man möjligen kunde få beställa del två. Jag frågade aldrig bibliotekarien en enda grej. Man var liksom blyg och de var vuxna. Bibliotekarier är så självklara idag, så såg det inte ut i Pajala och kanske inte någonstans i Sverige på 60-talet. För mig var det inte någon tanke på att fråga något eller be om de kunde köpa in en bok.

- När du lånade böcker på den tiden var det en flik längst bak i boken där bibliotekarien stämplade datumet när du skulle lämna tillbaka boken. Det fanns också ett löst kort i en ficka där man skrev sitt lånenummer. Jag hade 638, det kan jag utantill än idag! Då kunde man kolla i böckerna vilka som hade lånat dem före mig, jag kände igen klasskompisarnas olika nummer. Så den sekretessen som man är så mån om idag, det var ju inte riktigt där då

- En av mina största och första läsupplevelser var tvillingdeckarna skrivna av Sivar Ahlrud. Det var ju inte någon bra litteratur, jag har läst om dem och det förvånar mig som författare att någonting så banalt och enkelt kunde upplevas som så fantastiskt. Alla älskade tvillingdeckarböcker och de var ständigt utlånade. Tvillingarna Claes och Göran var rödhåriga och framför allt var de från Norrland, de kom från en ort som nästan var som Pajala, jag kunde identifiera mig totalt! I dag tänker jag att de böckerna var så nödvändiga, det blir en brygga in i läsningen och in i större litteratur. För mig har det varit en självklar linje från Elsa Beskow till tvillingdeckarna.

 

Vad har du för relation till biblioteket idag? 

- I dag handlar det mest om forskning faktiskt. När jag skrev ”Sten i siden” som handlar om arbetarrörelsen, var de gamla tidningsläggen på biblioteket en guldgruva. De är inte helt digitaliserade så en del måste jag läsa på mikrofilm. Det finns inte i Pajala utan då åker jag till biblioteket i Luleå. Man sitter framför en väldigt primitiv gammal bildskärm och rullar fram en stor celluloidrulle. Jag har läst alla länstidningar och det är guld värt. Men jag går inte och lånar böcker på biblioteket längre, när man har blivit i min ålder har det blivit att jag köper böcker. Det blir bra för författaren, precis så får man också tänka.

 

Vilket är ditt bästa boktips?

- En bok som riktigt har skakat om mig på djupet, vilket inte händer ofta, är en fackbok av den israeliske historikern Noah Harari. Boken heter ”Nexus” och han går på djupet i AI-utvecklingen. Den är fantastisk, AI är nästan sönderdiskuterad i dag men han tillför sina egna stora tankar och varningar. Sedan hittade jag en tunn liten bok av Kerstin Ekman som jag inte hade läst, ”Hunden”. Det är en helt otrolig och originell bok skriven utifrån en hund. Hennes naturbeskrivningar och den här förmågan att kunna gestalta ett djur genom en hel bok - hon är en mästare.

 

Läs Mitt biblioteksminne med Johan Glans här

Läs Mitt biblioteksminne med Lotta Olsson här

Läs om Resursbiblioteket för meänkielis nya frasbok för bibliotek här

Läs om hur litteraturen ger lättnad och mod inom psykiatrin här