De dödas julotta
Sägnen om de dödas julotta har berättats på många olika platser och i skilda versioner. En återkommande historia är den om kvinnan som kommer för tidigt till julottan, efter att ha vaknat och sett ljusen brinna i kyrkfönstren. Hon blir rädd att hon försovit sig och får bråttom att hinna dit.
Hon smiter in och sätter sig i kyrkbänken längst bak. Efter en stund börjar hon ana att allt inte står rätt till. Hon känner igen släktingar och andra bekanta som är avlidna. En släkting till henne sitter alldeles bredvid i kyrkbänken, och denne viskar: ”Skynda dig fort härifrån, innan de döda upptäcker dig. Knäpp upp din kappa och låt den hänga löst över axlarna, ifall de kommer efter dig.”
Kvinnan lyder släktingens råd och reser sig upp ur kyrkbänken. Plötsligt vänder sig de döda om och stirrar på henne. De jagar henne ut ur kyrkan, sträcker sig efter henne och får tag i kappan, som glider av hennes axlar i kyrkporten. Dagen därpå ligger bitar av den sönderslitna kappan, fördelade på de olika gravarna.
Legend med gamla anor
Det finns varianter av den här historien som har kunnat spåras ända tillbaka till 500-talet på kontinenten. I Sverige finns legenden om de dödas julotta nedtecknad så tidigt som på 1600-talet, men den är troligen äldre än så.
Dåtidens människor förknippade sannolikt årstidens orubbliga mörker med spöken, därför är det inte så konstigt att de döda samlades till julotta just på natten, när de levande förväntades sova.
Följande berättelse är berättad av Inga Andersson, Essunga socken, 1926:
Svarte Johanna gick till Ryda på julafton till sin dotter, som tjänte där, och då satte hon fram en halv kopp kaffe med två brödskivor i på bordet, för det skulle hennes döde gubbe ha, när han kom hem julnatten. Så la hon hans halsduk i fönstret, för att ha skulle kunna ta den, när han gick till kyrkan. Di döde kom igen på julnatten, trodde di.
Vill du läsa fler varianter av de dödas julotta?
Sägenkartan är ett digitalt arkiv med nedtecknade berättelser från tidigt 1900-tal, en del av Institutet för språk och folkminnens äldre arkivsamlingar och tryckta sägenutgåvor.
Kartan är ett led i institutets strävan att tillgängliggöra samlingarna och därmed också att öka intresset för och kunskapen om folkminnen.