Jultomten – nykomling med gamla rötter
Bilden av vår nutida jultomte är en smältdegel av olika sägner, väsen, verkliga personer och reklam. Bilden av tomten har förändrats genom tiderna och skilt sig åt beroende på var i världen man befunnit sig. Bilden av jultomten som vi ser honom idag är relativt ny och har rötter både från svensk folktro och ett katolskt helgon.
Den ursprungliga föregångaren till tomten sägs vara helgonet Nikolaus, skyddshelgon för flera länder inom den ortodoxa och katolska kyrkan. Nikolaus föddes på 200-talet i nuvarande Turkiet. Enligt legenden funderade Nikolaus på hur han skulle kunna prisa Gud med den rikedom han ärvt från sina föräldrar. När en pappa insåg att han skulle bli tvungen att sälja sina tre döttrar till en bordell, kastade Nikolaus anonymt in en säck med guld genom familjens fönster. Detta upprepade han tre gånger. Den tredje gången blev han upptäckt av döttrarnas tacksamma pappa. Nikolaus bad honom att hålla tyst om den goda gärningen livet ut. Här framträder den bekanta idén om osjälvisk givmildhet i juletider.
Framväxten av jultomten följer flera spår. Father Christmas, som föreställer en äldre man med lång rock, vitt skägg och luva dök upp i illustrerade böcker i 1600-talets England. När holländare koloniserade Nya Holland (idag New York) förde de med sig legenden om Sankt Nikolaus. Nikolaus holländska namn Sinterklaas blev så småningom Santa Claus.
Viljan att göra julen kommersiellt gångbar
I takt med att bilden av jultomten har reproducerats av globala företag som Coca-Cola och Walt Disney har uppfattningen om honom blivit mer homogen.
På trettiotalet fick illustratören Haddon Sundblom i uppdrag av Coca-Cola att måla jultomten i syfte att göra julen kommersiellt gångbar.
Sundblom var bördig från Sverige och Åland med svensktalande föräldrar. Han hämtade inspirationen till sina bilder från dikten The Night Before Christmas, som publicerades första gången 1823. I dikten åker St. Nicholas släde som dras av renar och tar sig ner via skorstenar för att lämna presenter i barnens strumpor. Han är tjock med stora smilgropar, rosiga kinder, vitt skägg och röd näsa.
Sundblom målade Coca-Cola-tomten i tre decennier, från 1931 till 1964. Coca-Cola-kampanjerna bidrog starkt till att sprida och cementera bilden av jultomten som vi känner honom idag.
Walt Disneys kortfilmer Santa’s Workshop och Night Before Christmas från början av 1930-talet blev också tongivande, liksom sången om Rudolf med röda mulen av butikskedjan Montgomery Ward.
Den skandinaviska tomtegubben av en annan kaliber
I Sverige och Skandinavien har det sedan länge funnits en tro på tomtegubben, ett litet väsen som sköter om djuren och arbetet på gården. Den helige Birgitta pratade om tomtegubbar redan på 1300-talet, men tron på dessa väsen tros vara äldre än så.
Tomten var liten och ibland osynlig. Trots sin storlek var han omänskligt stark och snabb, ofta klädd i arbetskläder och toppluva med rynkigt ansikte och grått skägg, om han ens hade något.
I södra Sverige kallades tomten för nisse, vilket för tankarna till Nikolaus. Tomten var vresig och lättretad men ordningsam och det var viktigt att hålla sig väl med honom att inte utsätta sig själv eller djuren för fara.
Ett sätt att belöna tomten för hans arbete var att ställa ut en skål gröt till honom. Fick tomten inte en klick smör på gröten kunde han bli väldigt arg. Det finns historier om tomtar som slagit ihjäl kor när han inte fått något smör i gröten.
Sammansmältningen av den svenska hustomten och den mer givmilde, amerikanska jultomten har delvis skett genom insatser från kulturprofiler som Jenny Nyström och Viktor Rydberg. Nyström illustrerade Rydbergs novell Lille Viggs äfventyr på Julafton (1874), och tillsammans reproducerade de bilden av tomten som verksam under främst julen. Den svenska gårdstomten gick på så vis från en vresig, lite farlig karaktär mot en mer glad, givmild välgörare.