År 1 700 f. Kr – 500 e. Kr. Den här perioden innefattar brons- och järnåldern, den tid i Norden då metaller börjar göra entré i människornas redskap. Gravskicket förändrades, klimatet gick från varmare mot ett kallare och havsnivån var flera meter högre än idag. Göta älv utgjorde en havsvik, i vilken det gick att segla långt upp mot det som idag är Lödöse.
Det här är den uppenbara platsen att bege sig till om du inte kan få nog av bronsåldern. Museet ligger mitt i ett 8000-årigt kulturlandskap, med Tanums hällristningsområde precis på knuten. Här har bronsålderns människor ristat in tusentals bilder i de släta klipporna, en bildskatt så rik på innehåll och så utmärkande att den hamnat på Unescos världsarvslista. Vandra runt på egen hand eller gå på en guidad visning för att få veta mer om bronsålderns kultur.
Brons är en legering mellan koppar och tenn, ämnen som vid den här tiden mestadels importerades till Sverige via handel. Analyser har visat att tennet kom från England och kopparn från gruvor på södra delen av kontinenten. Praktföremål tros ha tillverkats av specialister.
I museets utställning Bilder, bronser, berättelser kan du beskåda en replika av ett litet svärd som hittades i en grav vid Ridareberget. Svärdet är bara 32 cm långt, med en kärna av lera täckt av ett tunt lager brons. Kanske kan symboliken i svärdet som gravgåva tyda på framväxten av en krigararistokrati och att det var en betydelsefull person som begravts med det? Vitlycke museum har i avsnitt 2 av Historien om Sverige lånat ut både svärd och kläder till produktionen – något att hålla utkik efter i TV-soffan!
Även Slöjd & Byggnadsvård tipsar om besök på Vitlycke museum, för här kan du även få en uppfattning om hur våra förfäder bodde, odlade och levde under metallernas tid. Tack vare arkeologiska fynd vet vi nämligen ungefär hur husen från bronsåldern kan ha sett ut. Denna typ av hus kallas långhus och de förekom från slutet av stenåldern fram till slutet av järnåldern. Långhusen var ofta 10–40 meter långa och byggdes av material som var lättillgängligt såsom ek, vass, torv, vidjor och lera. Alla levde under samma tak och när det blev kallare klimat under den yngre bronsåldern fick även boskapen komma in i värmen i långhuset.
På Vitlycke museum har man rekonstruerat en sådan bronsåldersgård där du, under sommaren, kan ta del av aktiviteter som arkeologiskola, bronsåldersliv, pilbågsskytte och hantverksdemonstrationer. Några av de grödor bronsåldersbonden odlade finns också, exempelvis gråärtor, hirs och bondbönor.
Regionens Hemslöjdskonsulenter tipsar även om utställningsbroschyren för 2019 års utställning 800 grader – smedjan, stålet och skrönorna. Konsten att behärska järn har vi haft i cirka 2500 år och det är lätt att tro att järn är bättre än brons, bara för att järnåldern följer på bronsåldern och därför borde innebära en evolutionär utveckling vad gäller smide som hantverk. I själva verket berodde övergången mellan brons och järn på att brons var dyrt att importera och järn fanns det naturligt av här i Skandinavien.
Man brände malmen i en så kallad blästerugn, en enkel ugn med inblås av luft. Resultatet blev en järnklump full av så kallad slagg. Med hög värme och hammarslag kunde man pressa bort slaggen och få ett smidbart material. Järnet skulle komma att bli den viktigaste metallen för vår tekniska utveckling, en utveckling som senare ledde till det användbara stålet.
Det finns många skrönor kopplade till smide, såsom brukligt för alla fenomen som spelat stor roll i människors vardag. Här kommer två exempel:
Lämnar du hammaren på städet kommer djävulen och smider. Förmodligen ett exempel på fostrande skrock om att hålla ordning i verkstan.
Kiss i härdkaret. Att kissa i härdvattnet ansågs ge bättre härdning och kisset från en jungfru eller rödhårig gosse ansågs allra bäst. Då salt påverkar vattnets kokpunkt är en liten skillnad i härdegenskapen inte helt orimligt, om inte annat bekvämt att ha en ”toalett” nära till hands.
Vill du veta mer om smidets historia? Klicka här för att komma till utställningsbroschyren 800 grader – smedjan, stålet och skrönorna.
Under bronsåldern gav sig människor från Norden ut på långa resor för att köpa salt och metaller. Som betalning användes pälsar, torkat kött och torkad fisk, men även honung och bivax. Honungen använde man som sötningsmedel och bivax för gjutning av bronsföremål.
Honungsbiet kom till Sverige i samband med att inlandsisen smälte för 10 000 år sedan och i Sverige har människor således använt honung i tusentals år. För att skörda honung och bivax letade människorna efter honungsbinas bon i ihåliga träd och andra platser. Biodling, där honungsbin hålls i bikupor, har förekommit i några hundra år.
På Göteborgs naturhistoriska museum kan du se hur vilda honungsbin bor; i entréhallen finns en ihålig trädstam med vaxkakor och i Evertegången finns en uppförstorad modell av ett honungsbi.
Om du däremot vill se levande honungsbin är det istället Lödöse museum du får bege dig till.
På Lödöse museum finns en uppsättning bikupor där du kan kika närmare på det nyttiga lilla honungsbiet. Bina hjälper växter med pollinering och bidrar på så vis till den biologiska mångfalden, och på Lödöse museum tillför de också en pedagogisk aspekt till museets örtagård.
Vilda honungsbin, som människorna nyttjade under brons- och järnålder, bodde gärna i ihåliga eller nedfallna stammar och idag kan man efterlikna den miljön med en så kallad topplistkupa. På Lödöse museum har man både topplistekupor samt en så kallad ramkupa, som bina levererades i. I den sistnämnda producerar de mycket mer honung än i topplistkuporna.
För att bin ska må bra är det viktigt att deras kupa inte står i stekhet sol hela dagen. Då kan vaxet som de bygger sina kakor av smälta och rasa, och bina tål inte hur mycket värme som helst. En plats med både sol och skugga är bra. De behöver också skyddas från inkräktare som myror, möss, getingar och varroakvalster.
– Det finns hur mycket som helst att veta om honungsbiet! Det är den enda insekten som vi människor håller som husdjur till exempel. En sak som jag tycker är helt fantastisk med biet är hur de kan besluta sig för att omvandla en vanlig larv med en programmerad livstid på sex veckor till en bidrottning som kan leva i fem år med lite tur och bra förutsättningar, berättar Nicklas Foresti, drifttekniker på Lödöse museum.
Nu när vi börjar gå mot vinter har lugnet sänkt sig över museets bikupa. Bin övervintrar i ”klot”, de sätter sig en klotform och de som sitter längst in är i dvala. De som sitter längst ut använder energin från den honung de har för att skapa värme med hjälp av kroppsvärme och genom att vibrera med vingarnas flygmuskler. Bina turas om med att sitta längst ut i klotet, men drottningen finns såklart alltid i mitten.
På Lödöse museum finns även den numera rikskända bronsskatten som hittades av en orienterare i skogarna utanför Alingsås våren 2021. Det är det största depåfyndet från bronsåldern som någonsin gjorts i Sverige och i utställningen Labbet kan du betrakta den med egna ögon. Du får lära dig mer om vad bronsskatten kan berätta, om hur föremålen togs omhand, konserveringsprocessen på Studio Västsvensk Konservering, om metalldetektering samt om hur fynden kan tolkas vetenskapligt.
Bland föremålen finns dräktnålar, halsband och armringar och analyser som Göteborgs universitet gjort, har visat på att kopparn i flera av föremålen kommer ifrån Spanien vilket tyder på långväga handel. Platsen där de hittades bör också haft en stor rituell betydelse under bronsåldern.
Under brons- och järnålder förändrades sättet man begravde sina döda. Man började exempelvis med kremering och att uppföra rösen och resta stenar – vilket gjort att just gravar dominerar bland fornlämningarna från denna tid. Bara i Göteborgs kommun finns närmare 140 gravrösen dokumenterade och de uppfördes gärna på höjder nära havet.
Till dessa gravmonument finns många legender och ritualer knutna. I en berättelse från Öckerö talas det om att man alltid bör lägga ytterligare en sten på röset när man passerar det, för att på så vis ”binda den döde vid sin grav” och hindra gengångare. I den digitala utställningen Trollbunden kan du läsa mer om detta. Vill du besöka några rösen är ett tips att göra så vid ett besök på Vitlycke museum, följ bara Vitlyckestigen upp på höjden ovanför hällarna så stöter du på ett par. Kom dock ihåg att det enligt Kulturmiljölagen är förbjudet att tillföra samt flytta stenar från rösen.
Ett annat utflyktstips är Greby gravfält, också det i närheten av Vitlycke museum. Här finns över 200 resta stenar, vissa flera meter höga, på ett gravfält som härstammar från järnåldern. Enligt legenden är gravfältet resultatet av ett slag mellan forntidens bohuslänningar och anfallande skottar. Sannolikt är i vart fall att platsen på något vis varit en viktig handelsplats under järnåldern, något som både gravfynd och närheten till havet tyder på. Klicka här för att läsa mer om Greby gravfält i utställningen Trollbunden.
SVT sänder under 2023/2024 sin största historiesatsning någonsin, Historien om Sverige. I tio avsnitt får tittarna följa med på en resa från de första jägarna och samlarna och in i vår tid. I Västra Götalandsregionen finns många spår från de människor som levt och verkat här genom årtusendena och flera av föremålen och platserna kan du själv besöka.
