Myten om medeltida lortgrisar
Finns det något mer illaluktande än en hankatt i mars? ”Knappast” är svaret du hade fått om du frågat en medeltidsmänniska i Lödöse, där det under perioden fanns väldigt många katter. Men luktade det verkligen värre på medeltiden än vad det gör idag? I viss mån är det faktiskt sant – det stank på medeltiden.
Dagens näsor hade säkert rynkats i avsmak av lukten av ruttnande sopor, öppna toaletter och latriner. För att inte tala om alla de lukter som djuren producerade i staden. Stallukten från hästar, kor, getter och får samsades med lukten av olika sorters tamfåglar. Hundar och grisar gav också ifrån sig odörer men fungerade också som renhållare på tomter och gator genom att äta det utkastade matavfallet. Katter var också en hemsk luktspridare – även om de var viktiga för att hålla efter gnagare, plus att det gick att göra päls av deras skinn.
Människorna då – luktade inte de? Lortgrisar har det ju alltid funnits men på medeltiden var de flesta hyfsat rena. Det fanns flera badhus i staden, där män och kvinnor ofta badade tillsammans. Man parfymerade sig gärna med väldoftande vatten och använde både fast och flytande såpa för att tvätta sig. Skandinavien producerade såpa för export redan på 1100-talet. I de rika hemmen använde man sig av karbad och det var kvinnans roll att se till att alla blev tvättade. Fyndmaterialet från de medeltida städerna innehåller en mängd kammar – ett viktigt verktyg får att hålla sig själv och sin familj lusfri.
Anledningen till att man fick en sämre hygien berodde delvis på att de offentliga badstugorna stängdes successivt när man upptäckte att de var smittohärdar för syfilis. Tankegången gick väl så här; att om badstugorna stängdes av de styrande så måste det väl vara farligt att tvätta sig!