Monika är sjuksköterska och studierektor: ”Jag kombinerar det bästa av två världar”

Det är mycket som har hänt sedan hon tog examen från sjuksköterskeprogrammet vid Göteborgs universitet år 1998. Då var det svårt att få jobb, idag är sjuksköterskeyrket ett bristyrke.

En annan sak som har förändrats är vården. Efter några år på Östra sjukhuset gick Monika vidare till Frölunda specialistsjukhuset och började arbeta på en vårdavdelning med planerad operationsvård. Där blev hon kvar tills verksamheten flyttade in i nybyggda Högsbo närsjukhus för ett och ett halvt år sedan. 
– När jag började var operationerna överlag mer komplicerade och tidskrävande, patienterna fick ligga kvar i flera dygn efter relativt enkla ingrepp. Idag görs fler operationer med titthålskirurgi, tekniken har blivit finare och kunskapen har gått framåt, säger Monika. 

Blev specialist inom barnsjukvård

Efter några år på Frölunda specialistsjukhus vidareutbildade hon sig till specialistsjuksköterska inom barnsjukvård. Utbildningen var en så kallad uppdragsutbildning som Västra Götalandsregionen bekostade. Under två år studerade Monika halvtid och jobbade halvtid.
– En anledning till att jag har fortsatt som sjuksköterska är att jag har fått möjlighet att utveckla mig. Sjuksköterska är ett brett yrke och det finns karriärmöjligheter. Du kan vidareutbilda dig inom till exempel ambulans, anestesi, barn, psykiatri eller inom forskning.

För Monika öppnade vidareutbildningen till barnsjuksköterska upp en möjlighet att senare bli studierektor. 
– Nu arbetar jag både med utbildningsuppdraget och som barnsjuksköterska. Jag hjälper studenterna att få en praktikplats och en del av dem träffar jag senare och handleder kliniskt. Kombinationen är väldigt rolig och det känns meningsfullt. Vi behöver fler medarbetare i vården och studenterna är mina blivande kollegor, säger Monika.

En annan sak som ligger henne varmt om hjärtat är omhändertagandet och att möta människor.
– Jag älskar att arbeta med barn och deras familjer. De är så nyfikna och roliga, ibland är det utmanande men då får man försöka leka sig fram, säger Monika och fortsätter:

– För mig är det viktigt med bemötande, att man ser varje individ och deras behov. Många är oroliga inför en operation, såväl vuxna som barn. Efteråt vill jag att alla ska känna sig nöjda och att barnen ska ha en positiv känsla när de går hem med glasspinnen i sin hand.